söndag 29 maj 2011

en flock ylande vargar fyller det svarta hjärtat med kyla mitt i sommaren - med is på tinningen




Mitt hjärtas smärtsamma bultande kan beskrivas som en flock ylande vargar som förvirrat tror sig se månen när det enda dom egentligen skymtar är ett stort svart hål i himlen. En yta där inte en enda stjärna skiner, där ingenting nås av solen, där ingenting färgas vackert nyonblått.

Där allting är ingenting, där är jag.



enda gången vi är hela är när vi är isär och du inte kan hitta mina bitar. så som jag ser dig är inte du, inte jag





Så många dagar har passerat och så många himlar har fallit. Så många tårar. Tusentals löften har brutits och ännu fler besannats, som smärtar. Du sa med en enda gråblå blick att du aldrig skulle återvända och sedan dess har jag inte ens sett din rygg i mina drömmar.

Jag har saknat och önskat men aldrig sett. Aldrig upplevt. Aldrig blivit tillfredsställd. Och tanken slår mig mer och mer, hårdare och hårdare. Den att du kanske är och alltid kommer förbli den ouppfyllda önskningen som passerar tankegångarna strax innan ljusen blåses ut och mörkret träder in. Det svarta som är så svårt att hitta i, som aldrig finner tunnelns slut.

En låga som inte längre brinner men som på tinningen vägrar slockna.







Är det här vi säger farväl?

onsdag 18 maj 2011

reflekterad sorg i brustet hjärta




I takt med att sommaren närmar sig mer och mer så reflekterar mina trasiga fönster mer än solljus då mina tankar studsar mot krossat glas och jag vet inte längre vilket universum jag tillhör. Det känns som att mina känslor är långt bortom planeterna och därför även bortom all berörelse, all möjlighet till att förvandlas till handling, till kraft.

Nätterna är stjärnklara men ingenting i mig strålar.

Kvällshimlen kläs vackert i blått vart efter klockan slår om och slår ett slag för den inkommande, glittrande sommaren, medan mitt hjärtas slag blir allt svagare. Jag älskar honom men vet inte hur jag ska kunna hindra solljuset i från att sippra mellan springorna på mitt trasiga fönster.






Tänk så vackert det kunde ha varit, alltihop.








*

onsdag 11 maj 2011

inte skapt för dessa dar'





Jag är hemma från Afrika sen en lång tid tillbaks men känner mig lika vilsen som förut. Mina ögon fann mycket att förälska sig i därborta på andra sidan av den glittrande atlanten, men som alltid förr så väljer mina hjärnspöken att avsluta alla tillfälliga romanser på dom mest brutala sätt. Snabbt men inte smärtfritt, aldrig smärtfritt.

På tv säger dom att det var en vacker dag idag, och att veckan, våren och sommaren kommer inehålla en hel del mer av dessa. Och jag kan liksom inte låta bli att gråta över att jag aldrig kan se dom.

Och preics som Håkan så har jag svårt att tro att jag var gjord för dessa dar'.








* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *






- På återseende.