lördag 25 juni 2011

upprepade vägskäl, ger skäl till fler olyckor och krossade rutor/hjärtan i natten. med en enda rådjursblick. alla är dom rödljus.





Jag försöker desperat finna någon slags identitet i alla dessa sånger om hjärtan som blöder och drömmar som tillslut slår in. Som när Håkan sjunger ”nu är det lika långt från stjärnorna som stjärnorna till dig, alla talar om dig hurricane”, men det får bara vart enda stjärnfall att kännas som ett flåsande misslyckande i nacken då dessa eldklot faller och jag med dom. Och varje orkan får det att kännas som om varenda rot i mitt bröst ska slitas upp och lämna stora hål i marken, i bröstet. Jag blöder som ett rådjur vid ett snålbelyst vägskäl och jag skakar som alla tusentals halv mörkna kvistar och trädkronor i vinden, faller till marken som alla löv från vartenda träd.



Dom är likadana, allihop. Man ser bara det vackra, förälskar sig i första anblicken, första kyssen, till och med dom allra första tårarna. För man tror ju aldrig att det ska göra lika ont igen, efter det. Tills det händer igen. Och igen. Och så pågår det tills bröstkorgen blir alldeles förlamad av alkohol och känslor som jag till sist dränker honom i när mina sista tårar fallit till marken och torkat in. När det sista hoppet har slocknat för att i nästa vägskäl tändas igen. Snålbelyst.




Därför blöder jag, likt ett rådjur





*







måndag 13 juni 2011

en tandrad för ett krossat hjärta. det gör inte lika ont att det blöder som det gör att aldrig bli träffad alls. en juninatt.

Sandkornen framkallar ett olustigt knastrande mellan dina vita tandrader efter att du stuckit huvudet i sanden under allt för lång tid. Så länge att du missat, undgått förstå, att stormen inte pågick ovanför huvudet utan i bröstkorgen. Du har aldrig hittat hem eftersom du aldrig kunnat se, aldrig saknat eftersom du aldrig haft någonting att förlora. Aldrig ägt någons hjärta, aldrig målat någon annans värld. Allt som står i din källare är en halvfull, inte halvtom, burk med svart färg då det varit det enda din själ känt till under så många år. Inga vita knutar och inga färgbelagda fjärilsvingar. Bara mörker och ett ihärdigt knastrande mellan de tandrader som slogs sönder någon gång under din första krogdebut och bildade en bitter järnsmak i din allt för okyssta mun. Precis som såren som mannen i baren prydde din kallblekta panna med.

Men trots det är det ditt hjärta som värker.