för första gången på två år

Idag har jag känt mig stark. Ensam, men stark.

Någon som bygger broar när jag svämmar över.

Varje gång jag öppnar en ny bok flyter bokstäverna liksom samman och den röda tråden färgas svart då det enda jag kan hitta mellan raderna är saknaden efter dig. Varje titel och varje framsida gör mig påmind om kärlekens baksida, och jag börjar sakta men säkert inse att vissa böcker aldrig kommer få sina lyckliga slut.

Jag fortsätter stapla stenar omkring mig i väntan på att någon ska komma in i mitt liv som älskar mig tillräckligt mycket för att riva ner väggarna. Någon som älskar mig tillräckligt mycket för att våga förstöra mig, och sedan laga mig igen. En konstruktion där varje jävla byggsten ligger på sin rätta plats så att inte tornet blir vingligt och rasar samman. Igen.

Någon som inte pustar, frustar och blåser omkull huset bara för att jag inte vågar mig utanför väggarna på en gång. Någon som ger mig tid men samtidigt tvingar mig ställa fram klockan.

Någon som bygger broar när jag svämmar över.

En vacker fjäril fångad på bild men med svaga vingslag som fångats av motvind

Det har inte försvunnit. Jag kanske har det, härifrån, men det har inte försvunnit.

Ångesten brukar smyga sig på som en tjuv om natten. Ovälkommen. Oönskad. Osynlig. Det som inte syns är ofta det som känns allra mest och jag saknar den tiden då jag kunde uppskatta det vackra med årstiderna. Hur löver skiftar färg under hösten och hur den första blomman tränger sig fram under snön efter en lång och iskall vinter. Men istället är det jag som skiftar mellan svagt hopp om liv och stark önskan om avslut. Det är jag som ligger under snön, men utan att lyckas tränga mig fram.

Det är det som gör det fula så stort. Att inte kunna se det vackra i det lilla. Jag som alltid brukade uppskatta.

Dessutom har han flyttat 52 mil ifrån mig och det är färre skor i hallen än någosin. Jag ramlar inte längre över blöta handdukar på golvet och hans postkläder täcker inte längre köksgolvet. Det finns inget kvar av honom som en gång gjort mig irriterad och det gör mig så himla ledsen.

Men vi vet ju att vi bara kan bli lyckliga tillsammans så länge vi inte älskar varandra.