.

It’s the oldest story in the world. One day, you’re 17 and playing for someday, and then quietly and without you really noticing, someday is today, and then someday is yesterday, and this is your life. We spend so much time wanting, pursuing, wishing. But ambition is good, chasing things with integrity is good, dreaming. If you had a friend you knew you’d never see again, what would you say? If you could do one last thing for someone you love, what would it be? Say it. Do it. Don’t wait. Nothing lasts forever. Make a wish and place it in your heart. Anything you want, everything you want. Do you have it? Good. Now believe it can come true. You never know where the next miracle’s going to come from, the next memory, the next smile, the next wish come true. But if you believe that it’s right around the corner, you open your heart and mind to the possibility of it, to the certainty of it, you just might get the thing you’re wishing for. The world is full of magic. You just have to believe in it. So make your wish. Do you have it? Good. Now believe in it with all your heart.”

snöblandat regn

vintern bjuder på stjärnklara nätter

men ingenting i den strålar
snön faller precis som den vill
någon ramlar, någon halkar,någon önskar
efter sånt som aldrig slår in

jag vrider och vänder
välter uppochner
jag saknar och skakar tänder
rättar till så att saker blir fel

jag kramar ur trasan
välter ut glaset igen
vaknar upp trasig mellan en främlings lakan
bara för att slippa gå hem

nätterna är stjärnklara
men ingenting i mig strålar
tömd på själ, tömd på stålar



pappa, jag är på väg

för första gången på två år

Idag har jag känt mig stark. Ensam, men stark.

Någon som bygger broar när jag svämmar över.

Varje gång jag öppnar en ny bok flyter bokstäverna liksom samman och den röda tråden färgas svart då det enda jag kan hitta mellan raderna är saknaden efter dig. Varje titel och varje framsida gör mig påmind om kärlekens baksida, och jag börjar sakta men säkert inse att vissa böcker aldrig kommer få sina lyckliga slut.

Jag fortsätter stapla stenar omkring mig i väntan på att någon ska komma in i mitt liv som älskar mig tillräckligt mycket för att riva ner väggarna. Någon som älskar mig tillräckligt mycket för att våga förstöra mig, och sedan laga mig igen. En konstruktion där varje jävla byggsten ligger på sin rätta plats så att inte tornet blir vingligt och rasar samman. Igen.

Någon som inte pustar, frustar och blåser omkull huset bara för att jag inte vågar mig utanför väggarna på en gång. Någon som ger mig tid men samtidigt tvingar mig ställa fram klockan.

Någon som bygger broar när jag svämmar över.

En vacker fjäril fångad på bild men med svaga vingslag som fångats av motvind

Det har inte försvunnit. Jag kanske har det, härifrån, men det har inte försvunnit.

Ångesten brukar smyga sig på som en tjuv om natten. Ovälkommen. Oönskad. Osynlig. Det som inte syns är ofta det som känns allra mest och jag saknar den tiden då jag kunde uppskatta det vackra med årstiderna. Hur löver skiftar färg under hösten och hur den första blomman tränger sig fram under snön efter en lång och iskall vinter. Men istället är det jag som skiftar mellan svagt hopp om liv och stark önskan om avslut. Det är jag som ligger under snön, men utan att lyckas tränga mig fram.

Det är det som gör det fula så stort. Att inte kunna se det vackra i det lilla. Jag som alltid brukade uppskatta.

Dessutom har han flyttat 52 mil ifrån mig och det är färre skor i hallen än någosin. Jag ramlar inte längre över blöta handdukar på golvet och hans postkläder täcker inte längre köksgolvet. Det finns inget kvar av honom som en gång gjort mig irriterad och det gör mig så himla ledsen.

Men vi vet ju att vi bara kan bli lyckliga tillsammans så länge vi inte älskar varandra.

”Man behöver inte veta vart man ska, man behöver bara veta att man ska komma dit”.

Trots att jag är så fruktansvärt rödgråten och trasig så har min bröstkorg under den senaste tiden sekundvis börjat värka efter liv istället för död. Inga långa stunder men tillräckligt för att det ska kännas som om min ångest, förklädd till en svart riddare, har tvingats ge vika för sin överman i en blank, glittrande rustning och vita, vackert ädla springare. Som att det frusna blodet i mina ådror än en gång börjat pulsera för att succesivt närma sig min bröstkorg och det svarta hjärta som trots allt fortfarande slår sina tunga slag långt därinne. Mörkt och viskande. Svagt men fortfarande viskande, så slår det. Stundtals.

Likt som en kameleont som försöker att ändra färg, men inte riktigt lyckas då klimatet är för skrämmande och kallt. För långt ifrån djupet av själen, flytande på ytan, men samtidigt lika redo för att våldsamt nå botten likt Titanic. Men jag försöker, trots allt, se det vackra i det svåra. Så som att jag sätter upp lappar vid min sänggavel med det typsnitt i bläck som blivit mina ledord genom de svåra timmar som passerar, istället för att spenderas.

Försöker se det hela i det trasiga. För man kan ju trots allt inte se det vackra i horisonten om man ständigt står mitt i den.

Och dom har målat om på avdelning tretton, kanske står även jag, en dag, nymålad.

Käre kameleont.