framtid och förflutet

hans ord övertygade mig aldrig.
då han sa att jag var hans framtid.
när jag kände mig som ett förflutet.

när han vaknade om nätterna.
efter att ha vridit sig i timtals.
i självförakt och nattsvart ångest.
så omringade jag honom alltid.
med mina armar kring hans skakande kropp.
och när han bad om ursäkt.
för att ha gråtit mig ur min sömn.
sa jag att det inte gjorde nånting.
att allt kommer ordna sig tillslut.

och att det vackraste leendet.
är det som kämpat sig genom tårarna.

men de gånger då jag berövades på sömnen.
rädd och förlorad till demonerna i mitt bröst.
torkade han bara bort mina tårar.
som om dom aldrig funnits där.
innan han tryggt lät sig sväljas av natten igen.
och jag blev ensam.

igen.




så en morgon i juni frågade jag honom.
varför han aldrig nånsin finns där.
när jag behöver honom som mest.
och han förklarade för mig.
att när jag är som mest sårbar.
så är han det också.
att han inte är nånting utan mig.

jag såg på honom. igenom honom.
för jag visste att hans svarta tunga.
just smekt ännu en svidande lögn.
och att det är flykten och inte mig.
som han var förälskad i.

dagen efter var min väska packad.
men mitt hjärta var tomt.
då jag planerade att lämna något.
som lämnat mig för längesen.




följande veckor ägnade jag timmar.
åt att skriva böcker av känslor.
om hur jag aldrig känt mig så ensam.
sen han var här.

men sen helt plötsligt en dag
två år senare. så stod han där.
utanför min dörr med hjärtat i sina händer.
och med blommor i bröstet.

han grät och såg på mig.
med en blick jag aldrig sett förut.
innan han öppnade munnen.
och släppte sina inre fjärilar fria.
med ord som fick sommaren i mitt bröst.
att vakna till liv efter en nattsvart vinter.

"bara för att jag inte älskar dig.
på det sätt du önskar jag gjorde.
så betyder inte det att jag inte älskar dig.
med allt jag har."

och efter år av ett kvävande förflutet.
kunde vi äntligen andas framtid igen.

pärlor

och jag fortsätter lova mig själv...




..att jag aldrig nånsin mer...





...ska kasta pärlor åt svin...





...men sen slutar det alltid med...





...att jag kastar några till.






and like always.
s(he) be(lie)ve(d)

puls

du kom som sommaren och dofterna bar ditt namn.
jag var som friast när jag var fången i dig.
och jag såg världen ur ett helt annat perspektiv.
när vi slöt ögonen.

dansade genom nätterna tillsammans.
som två förlorade fjärilar.
som inte visste vart dom skulle.
men som visste. alltid vetat.
att dom skulle komma dit.




dina ögon talade ett språk jag aldrig hört förut.
du hade oceaner i ditt hår och havet i dina läppar.
som gång på gång fick mig.
att vilja segla ut och lämna hamn.
för det är något i dig som gör mig.
och när allt annat föll isär.
så rasade vi liksom samman.

mitt hjärta stannade inte längre om nätterna
det fortsatte att slå. för morgondagen.
och jag vaknade inte längre av.
att hjärtat luktade bränt.

och alla sa dom att det var fullkomlig galenskap.
men jag har alltid haft en dåre inom mig.
och jag tror att jag hittade min jubelidiot.
i dig.

aldrig förr hade fjärilarna under våren varit så många.
aldrig så färgstarka och vackra.

och jag visste att om vi lyckades fånga.
den våren tillsammans.
så skulle den bli vackrare. mer fylld av värme.
än alla sommrar i världen.

är det inte lustigt hur man kan hitta sig själv.
i nån annan?
då vi var lika långt hemifrån båda två.
men lika hemma i varandra.



jag förlorade mitt hjärta till dig den där våren.
fylld av fågelsång och fjärilsdans.
men aldrig förr har jag känt mig..
så mycket som en vinnare.

nu är det april. den allra vackraste månaden.
och det är för att det är du som har målat den.

och varje slag mitt hjärta slår är ett slag för dig.

stjärnfall av illusioner

ljuset i slutet av tunneln började svartna.
och det gråa i cementen hann ifatt oss tillslut.

galenskapen sköljer över mig.
som ett regn i januari.
en sötma av välbehag och obalans.
en salig blandning av att vara under ytan.
och på land.
så ligger man där på botten.
eller svävar på moln.

och så står vi här avklädda.
inför det stora blå som vilar ovan jord.
det stora slukande blå.
och hoppas att det vi är då. där vi står.
är mer än vad vi var igår.

vi försöker att fånga en sommar.
men varje gång vi finner den nånstans.
så slutar det alltid med.
att den inte värmer alls.

för du är den skugga som bär mitt namn.
och förlorar mig nånstans.
i bland höstens fallna löv.

och jag blir till en sång som avslutas mitt i.
som en enmansvals i resten av mitt liv.

i takt med mitt hjärta börjar det mörkna.
i horisonten. jag ser på när solen går ner.

den tjugoandra oktober fälldes träden.
vid järnvägsstationen. och vi föll tillsammans.
och nu värmer solen oss aldrig igen.
så jag sätter mitt sista hopp till stjärnorna.
om ett tydligare sken. ett ljusare mörker.
och ett stjärnfall av drömmar.
så starka att dom krossar verkligheten.

verklighet

jag tror vi alla.
drömmer ibland.
om att vara den där flickan.
i slutet av filmen.
som vinner han.

vi önskar att det var sant.
trots att vi vet. så väl.
att det bara är film.
och att verkligheten.
alltid hinner ikapp.

vingslag

vi förstod aldrig vad som väntade oss.
runt hörnet av gatan vi vandrat.
tillsammans. så ofta den våren.
alla löften om framtiden.
som aldrig slog in.
trots att fjärilarnas vingslag.
var starkare än dom någonsin vart.
förut.

då alla drömmar vi hade.
var för nära. för att vi skulle klara av.
att inte försöka sträcka oss efter dom.
men alldeles för långt bort.
för att vi skulle kunna nå dom.

någonsin.

så jag fortsätter att vakna om nätterna.
av att mitt hjärta luktar bränt.