trädtopparna viskar i vinden att jag endast låter hans lögner bli till min sanning. och att det inte spelar någon roll, att försöka göra nånting som är på låtsas till någonting äkta eftersom det ändå gör lika ont när det når marken. så som löven och regnet som slickar dom. du gör ont och jag har ingen aning varför. fast egentligen vet jag precis.
signal
signal
signal
klick.
-
vi börjar med blod att bygga våra gyllene pyramider för att sedan sluta i det silveraktiga dammet av ruinerna - dom enda kvarvarande resterna av det som var men aldrig riktigt fick bli. resterna av vad som en gång nästan existerat. som någon slags dröm. avlägsen men närmre hjärtat än någonting annat.
något man inte kunde se men som planterat sig djupt in i bröstkorgen och gett förhoppningar om att stanna men som sedan vissnat till följd av Deras oförmåga att glädjas åt andra människor. Deras blickar fyllda av hat och avund, och Deras sprängfyllda blodådror som liksom slingrat sig likt en giftorm kring drömmarens alla organ.
dom är alla mer än vad dom blivit men är oförmögna till att förändra Deras öde då det mesta känns som skrivet i betong förutom det man verkligen vill ha och drömmer om, då framtiden alltid tycks vara skriven i sand för att till följd av det slukas av saltvattnets framfart då det smeker sandsträndernas konstverk likt en tavla som målas men aldrig uppmärksammas med en ram eller en väggplats.
vi ser aldrig våra hinder tillräckligt tydligt för att förstå att det är vi själva.
att det är vi som är dom.
och vi fortsätter att låtsas som om vi inget vet. när vi vet precis - att vi inte har en aning.
