lördag 29 oktober 2011

”Man behöver inte veta vart man ska, man behöver bara veta att man ska komma dit”.

















Trots att jag är så fruktansvärt rödgråten och trasig så har min bröstkorg under den senaste tiden sekundvis börjat värka efter liv istället för död. Inga långa stunder men tillräckligt för att det ska kännas som om min ångest, förklädd till en svart riddare, har tvingats ge vika för sin överman i en blank, glittrande rustning och vita, vackert ädla springare. Som att det frusna blodet i mina ådror än en gång börjat pulsera för att succesivt närma sig min bröstkorg och det svarta hjärta som trots allt fortfarande slår sina tunga slag långt därinne. Mörkt och viskande. Svagt men fortfarande viskande, så slår det. Stundtals.



Likt som en kameleont som försöker att ändra färg, men inte riktigt lyckas då klimatet är för skrämmande och kallt. För långt ifrån djupet av själen, flytande på ytan, men samtidigt lika redo för att våldsamt nå botten likt Titanic. Men jag försöker, trots allt, se det vackra i det svåra. Så som att jag sätter upp lappar vid min sänggavel med det typsnitt i bläck som blivit mina ledord genom de svåra timmar som passerar, istället för att spenderas.



Försöker se det hela i det trasiga. För man kan ju trots allt inte se det vackra i horisonten om man ständigt står mitt i den.







Och dom har målat om på avdelning tretton, kanske står även jag, en dag, nymålad.





Käre kameleont.