tjugotredjemarstjugohundratio

om kärlek var gjort i kläder så skulle kärlek se ut ungefär så här:

"London"

Han skrev ”flyg till mig London, flyg som en fågel” i vartenda brev han någonsin sände och bäddade därefter varsamt ner blommorna från våren i sitt bröst för att skydda dessa färgstarka kärlekssymboler på skaft från vinterns inkommande kyla, så att hon sedan skulle kunna plocka dem när hon väl kom fram med budskapet ”att älska honom för alltid”.

Han tapetserade sitt inre med hennes leende och målade alla väggar i hennes färger, gjorde saker som hon älskade och höll främlingar i deras händer inslingrad i sin vilda fantasi om att de alla var hennes. Och Han skrev ”jag saknar dig London” varje gång jordbävningarna i hans hjärta blev för kraftiga för att stå emot, och skar sig varsamt i handlederna när blodet där hon rann blev för tungt att bära ensam, utan Hon som annars guidade det glittrande röda genom hans ådror.

I ständigt behov av delad kärlek så spelade han Romeo, men även Julia, dock alltid i hemlighet för att undkomma allas i hans mening så oförstående blickar. ”Dom har inte en jävla anig om någonting, London”, tänkte han varje gång han utfört alla dessa dåraktiga rutiner som dom alla var tillägnade henne, för att undvika vetskapen om att han var sjukare än vad han egentligen vågade tänka på. Men hon visste, hade alltid vetat, London.

Och så kom den dag då hans London blev någons annans New York och snitten i hans handleder allt djupare. Romeo och Julia slutade gå på teatrarna och alla händer förblev O-sammanflätade med hans fingrar. Jordbävningarna svepte in över Haiti som så väl honom och ingenting kunde längre stoppa det. Det blev aldrig något ”älska för alltid” och han dog i ett inre hem med omålade väggar med endast ett vykort med oskrivna rader som klädde fasaden;

”London”.

som sanningarna som gömmer sig som fåglar i bur så är orden fängslade i min mun. hjärtat kommer liksom aldrig till tals, & han kommer aldrig tillbaks.

Precis så här vill jag att kärlek ska kännas, speglas, dofta och förbrukas. Kärlek i dess renaste och ärligtaste form. Kärlek i världens vackraste skepnad. Explosioner av eufori som aldrig vill ta slut:

http://www.youtube.com/watch?v=xTfimrSPI8s
_______________________________________

Annars då, låter mest tiden gå. Drömmer mig bort, mest hela tiden. Saknar någon att hålla i hand, trots att han står där bredvid mig. Gråter när ingen ser på och kanske som allra mest när tårarna tagit slut och tårkanalerna våldtagits av vinterns isande, bittra kyla. Längtar efter april, Håkan och vår i bröstet. Nätter utan slut och gator som blivit avklädda sin is, där vi kan dansa mörkret ljust och slå klackarna i den lite varmare tempererade asfalten som om ingen såg. Berusade av vin och kärlek.

I vinter ser jag världen genom människors fönster. Dör lite inombords varje gång jag ser alla ensama själar som vandrar utan riktning och inte gråter endast för att tårarna tagit slut efter alla år i misär och olycka. Alla hjärtan som ges rakt ut men hinner frysa till is långt innan dess att någon tagit emot dom för att ge värmande kärlek tillbaks. All obesvarad kärlek som gör som ondast i kyla.

Greppar krampaktigt i luften efter någonting att hålla fast vid, något som inte går förlorat i tidens så brutalt korrupta lopp och verklighetens hopplösa ovana att krossa alla drömmar precis innan dom ska till att slå ut djupt in vid hjärteroten.

Allt liksom eskalerar långt innan jordbävningarna ens startat och tidvis så känns det som om jag ska sjunka genom jorden, även då jag svävar på hopplöshetens svarta moln.

Och Ibland tror jag att jag redan dött, men sedan så kommer det nåt som gör så ont att jag blir varse om att hjärtat fortfarande slår sina svarta, tunga slag. Och just i dom stunderna så undrar jag om det inte får räcka nu, och i hemlighet så önskar jag ibland att allt var över.

- och ibland tror jag att jag måste få dö några gånger innan jag kan önska att börja leva igen.

*

stilla brisar av romans - blir till vind och obalans. när du bygger moln åt mig, och sen slår mig till din mark.

när oceaner av drömmar får mig att drunka

då lungorna men inte livet riktigt funkar

så kysser du mig och säger allt blir okej

du ljuger men det låter så vackert min vän

och när jag tror att jag äntligen har dig

så inser jag att drömmar är lika oändliga

men också lika genomskinliga som havet

förhoppningar som spolatsbort

av det tidvatten jag alltid önskat

att få simma i utan att ha förstått

att då jag trott vi rott i land

så har du långt innan dess släppt min hand

du är vintervila och frostig blick

allt det jag önskar men aldrig fick

som pärlor som sitter innanför mitt skinn

så att ingen kan se hur dom glittar

så trots att fickor tömda på pengar ej fyller själen

så blir jag alltid till en skrynklig hundring i din näve

oceaner av drömmar som får mig att drunkna- när lungorna men inte livet funkar.

Samtidigt som jag är rädd att slås till marken av tidens och verklighetens stundtals så brutala slägga, så kan jag inte låta bli att drömma. Rädd. För den verklighet jag inte valt och dom drömmar jag bär i själen men som rinner ut med det blod jag förlorar i alla dom krig jag utfärdar med mig själv. I mig själv.

Alla år av förhoppningar som spolats bort av det tidvatten jag önskat så att en dag få simma i utan att någonsin egentligen ha förstått att det tillslut skulle få mig att drunka, innan dess att vågorna ens nått land. Drömmar lika oändliga, men också lika genomskinliga som havet.

Jag drömmer om sömnslösa nätter med blodstänk på väggar och tak, sånt som glittar. Blod som spillts i eufori och kyssar som lämnat röda avtryck på vita kragar och svarta väggar. Bleka kinder och fuktiga läppar.

En puls som aldrig slutar slå och nätter som aldrig riktigt är mörka trots allt himlen färgas svart. Sånger som påminner om allt det fina som är och kan bli, utan verser som talar om hopplöshet och refränger som berättar om sånt som aldrig riktigt blev.

Jag drömmer om gröna ängar som man inte kan se slutet på, precis på samma sätt som jag inte vill kunna se ett slut på kärleksfulla sommrar tillsammans med Honom. Han som man aldrig behöver fråga -Minns du mig eller har du glömt mig helt? En rådjurspoet.

Jag drömmer om att känna hur gräset kittlar mot huden samtidigt som jag rullar runt med min mörka främling, han med rådsjursblick, och hånglar tills läpparna svider och hjärtat slagit så många slag att det värker i hela bröstkorgen. På ett bra sätt.

Jag drömmer om en jättevacker himmel, som inte har något slut. Någonstans, ovanför regnbågen.

Någonstans.

Unable to stay, Unwilling to breath

Nyårslöfte:

- Bygga broar istället för murar.