avsked

jag är den där typen av tjej som sitter längst bak i klassrummet.
tuggar på sitt hår. som ibland ser ut genom fönstret.
drömmer sig bort.

jag är hon som har så mycket att säga till världen.
men inte vet hur jag ska säga det.
inte vet vad jag kan säga. som ingen annan redan sagt.

jag är hon som i tre år trodde att star wars och stjärnornas krig.
var två helt totalt olika filmer. jag är kanske till och med.
den enda flickan som aldrig någonsin. gråtit till a walk to remember.
kanske är jag också den enda. som bara sett filmen en gång.

jag har alltid velat vara kunnig. insatt i shakespear.
aldrig riktigt lyckats. men som åtminstone.
har en kusin som heter julia.

jag berättar mer för min gitarr än för mina vänner.
jag sjunger alldeles för högt i duschen.
läser för lite böcker och plockar för få blommor.

jag är hon som i hela sitt liv ritat linjer.
och som aldrig lyckats kliva över dom.

mitt namn är maria. jag är arton år.
och jag har aldrig slutfört något i mitt liv.



inatt har jag gråtit. skrivit ditt namn i snön - suddat ut det.
brändt dom sista bilderna av dig. förvandlat dom till aska

i mitt huvud.

*

min väska var packad.
men mitt hjärta var tomt.
men all skuld. kan du inte lägga på mig.

inte den här gången. inte igen.
för jag gjorde dig till min fest.

och du bjöd mig inte ens.

du är en sån som tittar.
jag är en sån som ser.
jag antar att kärleken aldrig varit till.

för mig.

jag vill kunna älska det jag har.
vill kunna känna något på riktigt.

men jag kan inte förstå.
hur kärleken kan vara blind.
när jag liksom ser dig.
överallt.

jag brukade skriva sånger om livet.

nu sjunger jag om döden.

men jag antar att.

bra saker måste få falla isär ibland.

så att bättre saker kan falla samman.

vardagsmaskerad

ibland tror jag att jag vet. tror jag vet.
varför man spelar. satsar pengar. egentligen.
vi satsar allt. inte bara för att vi vill åt pengarna.
inte för att vinna. egentligen.

utan för att ha råd att slippa vara oss själva.





tack så mycket fredrik, tim och mattis för en lyckad afton.





och jag saknar mitt kärlekspoet.

vi brukade falla ned i snön. ta hjälp av våra kroppar.
att skapa snöänglar. vi kunde ligga där i timmar.
enda tills blodet i våra ådror frös till is.
tills all vår känsel i händer och ben domnade bort.
men det spelade ingen roll. vi märkte ingenting.

för vi var så varma inombords.

---------

.

klockslag

04.44.

jag och min bäste vän. gitarr.

drar tummen försiktigt över strängarna.
för att inte väcka grannen.
eller mormor och morfar.
eller några fler av dom där sovade demonerna.
som sitter i bröstet. några är redan vakna.
dom brukar oftast komma på natten.
när ingen kan höra mig skrika.
när ingen kan känna det salta i mina tårar.

hoppas.

dom påminner mig om. att jag är dålig.
på att vara ensam.
och att jag är minst lika dålig.
på att vara tillsammans med någon.

önskar.

dom håller mig vaken. gnager i bröstet.
och jag önskar så att mina ögonlock.
kunde falla lika tungt som snön utanför.

drömmer.

jag önskar att jag kunde låta dig vara min värld.
den värld som inte gick i bitar. som aldrig kommer.
gå i bitar.



vaknar.

gråblå.

som taggtråd kring mitt hjärta.
skaver du.

ibland. fast alltid.

Det är svårt.



Jag är en bil.
Du är en bil.
Och det inträffade just en allvarlig olycka på E18.
Det är som man säger.
För det här var aldrig menat att vara.
Våra mil.


Det var svåra mil.


Himlen bär ingen evighet för oss.
Det är bara regn. Som faller.

nostalgi

Det var 90-talet. Då livet var som mest levande. Inom mig.

Även i början av 2000-talet. En bit in. Jag saknar känslan.

Alltifrån dom där tiotals milen. Närmre 70.

I en varm bil som lät lite för mycket. Lite för länge.

Ett buller som nästintill kvävde ljudet av radion.

Kasaettbandsspelaren. Där Nicke-Lilltroll talade och sjöng sånger.

För oss barn som satt längst bak i bilen. Drack festis.

Tänkte på hur underbart vi skulle få det. Längtade.

Filosofierade över varför bilen såg ut att rulla fortare.

Då man tittar ut i sidfönstret istället för rakt fram.

När man liksom tittar ner i diket istället för in i skogen.

Allt ser ut att gå så mycket fortare.

Och det önskade vi att det skulle.

Vilken längtan vi bar på.

Något så fridfullt och fantastiskt.

Väl framme lät vi våra fötter kittlas av gräset.

Innan ljudet av fotsulor i gruset tog över tystnaden.

Vi var framme vid drömmen. Vid vår längtan.

Västkusten var det absolut vackraste jag visste.

Jag, min bror och mina kusiner tog vara på varenda andetag.

Varenda läte som naturen gav av sig.

Vi visste att här ville vi stanna för evigt.

Vi visste även att veckor har slut.

Så som drömmar och längtan.

Vetskapen gjorde lite ont. Faktiskt.

Men sommaren var här och inget kunde stoppa oss nu.

Jag minns allt så väl, trots all tid som passerat.

Midsommarstången vars färger på löven bleknade.

Bleknade mer och mer för varje år som gick.

Ingen verkade ha hjärta att ta bort den.

Det var något så fint och speciellt med den.

Bilder som inte bleknat trots att bladen har det.

Jag minns allt så väl.

Minns hur vi klättrade i bergen.

Lyssnade till ljudet av vågorna som dansade mot klipporna.

Havsörnens sånger om frihet och ro för själen.

Fiskmåsarnas läten.

Dess vingslag som fångade tag i håret.
Läten som fångade mitt hjärta.

Vi brukade ligga längs klippväggen. Med filtar och fika.

Åt saltkex, lyssnade på havet och läste böcker.

Men jag behövde aldrig läsa historierna särskilt noga.

Vyerna framför mig skrev vackrare historier än vad

någon författare någonsin kommer lyckas göra.

Havet, gräset, himmelen. Allt tillsammans målade

bilder i mitt hjärta. Sommarens alla färger kom till mig.

Gjorde mig lugn och lycklig. Gjorde mig levande.

Jag minns alla gånger i hopptornet.

5 meter över marken. Jag och rädslan hand i hand.

Vänner fast fiender. Jag ville hoppa.

Vågade inte.

Stod kvar i minst en timme.

Slöt ögonen och låtsades jag kunde flyga.

Andades in den friska luften. Smakade på lugnet.

Harmonin som framkallades av havets alla läten.

Jag var fri. Jag var modig. Jag flög.

Har aldrig varit så stolt som jag var då.

I det ögonblicket.

Minns alla turer med båten. Alla öar vi stannade till på.

De vuxna gjorde upp en brasa medans vi barn gav

oss iväg på äventyr. För att upptäcka ön.

Nätterna bjöd på nakenbad och sånger vid elden.

Det var så vackert och oersättligt.

Alltihop.

Jag hade drömmar i mitt hjärta.

Längtan i mitt hår.

Och frihet i blicken.

Långt in i juni. En bit in på juli.

Sommrarna på 90-talet.

Det var då jag blev jag.

Vintrarna.

2000-talet.

Det var då jag försvann.

Jag tror aldrig jag känt mig så hemma som då. 90.

Och jag vet. Att jag aldrig känt mig så vilsen som nu.

känn ingen sorg för mig göteborg

Jag följde mitt lilla trasiga hjärta och for till Göteborg.
Det var den första staden som slog mig.
Efter att flykttanken gjort det.
Det är så vackert här.
Jag som trodde jag inte kunde se sånt längre.
Men det glädjer mig. Det vackra. Att jag kan se.
Trots allt.

Jag har gått långa nattliga promenader längs havet.
Blickat ut över elfsborgsbron med vinden i håret.
Matat fåglarna i parken och tänkt på frihet.
Sökt efter meningen med livet.
Sökt efter livet. Något liknande.
Spenderat pengar på saker som inte betyder nåt.
Egentligen.
Men det känns ok. Ändå.

Imorgon tar jag bussen till Köpenhamn.
Kanske hittar jag tillbaks till livet där?
Kanske.

So Long.

vår sista dans

Ett hjärta. Som slår. För två.



Jag brukar fantisera.
Jag brukar fantisera om att du är borta på en lång resa.
Kanske en båtripp. På ett av de sju vackra haven.
Där ditt vackra ansikte får spegla sig i vattnets glans.
Där det glittrar.
Där du ser mig i solnedgången.
Och viskar ut i vinden att du älskar mig.
Egentligen
Att vi bara blev lite fel.
Jag brukar fantisera.
Låtsas att du är ute på havet och inte kan höra av dig.
Att du tänker på mig varje sekund. Minut. Trots det.
Det känns liksom .. bättre då.
Att låtsas att du inte kan.
Det känns bättre än att veta. Att du inte bryr dig alls.
Att du inte älskar mig.
Egentligen.



Men i slutändan så gör det ju lika ont,
alltihop.