”Man behöver inte veta vart man ska, man behöver bara veta att man ska komma dit”.

Trots att jag är så fruktansvärt rödgråten och trasig så har min bröstkorg under den senaste tiden sekundvis börjat värka efter liv istället för död. Inga långa stunder men tillräckligt för att det ska kännas som om min ångest, förklädd till en svart riddare, har tvingats ge vika för sin överman i en blank, glittrande rustning och vita, vackert ädla springare. Som att det frusna blodet i mina ådror än en gång börjat pulsera för att succesivt närma sig min bröstkorg och det svarta hjärta som trots allt fortfarande slår sina tunga slag långt därinne. Mörkt och viskande. Svagt men fortfarande viskande, så slår det. Stundtals.

Likt som en kameleont som försöker att ändra färg, men inte riktigt lyckas då klimatet är för skrämmande och kallt. För långt ifrån djupet av själen, flytande på ytan, men samtidigt lika redo för att våldsamt nå botten likt Titanic. Men jag försöker, trots allt, se det vackra i det svåra. Så som att jag sätter upp lappar vid min sänggavel med det typsnitt i bläck som blivit mina ledord genom de svåra timmar som passerar, istället för att spenderas.

Försöker se det hela i det trasiga. För man kan ju trots allt inte se det vackra i horisonten om man ständigt står mitt i den.

Och dom har målat om på avdelning tretton, kanske står även jag, en dag, nymålad.

Käre kameleont.

upprepade vägskäl, ger skäl till fler olyckor och krossade rutor/hjärtan i natten. med en enda rådjursblick. alla är dom rödljus.

Jag försöker desperat finna någon slags identitet i alla dessa sånger om hjärtan som blöder och drömmar som tillslut slår in. Som när Håkan sjunger ”nu är det lika långt från stjärnorna som stjärnorna till dig, alla talar om dig hurricane”, men det får bara vart enda stjärnfall att kännas som ett flåsande misslyckande i nacken då dessa eldklot faller och jag med dom. Och varje orkan får det att kännas som om varenda rot i mitt bröst ska slitas upp och lämna stora hål i marken, i bröstet. Jag blöder som ett rådjur vid ett snålbelyst vägskäl och jag skakar som alla tusentals halv mörkna kvistar och trädkronor i vinden, faller till marken som alla löv från vartenda träd.

Dom är likadana, allihop. Man ser bara det vackra, förälskar sig i första anblicken, första kyssen, till och med dom allra första tårarna. För man tror ju aldrig att det ska göra lika ont igen, efter det. Tills det händer igen. Och igen. Och så pågår det tills bröstkorgen blir alldeles förlamad av alkohol och känslor som jag till sist dränker honom i när mina sista tårar fallit till marken och torkat in. När det sista hoppet har slocknat för att i nästa vägskäl tändas igen. Snålbelyst.

Därför blöder jag, likt ett rådjur

*

en tandrad för ett krossat hjärta. det gör inte lika ont att det blöder som det gör att aldrig bli träffad alls. en juninatt.

Sandkornen framkallar ett olustigt knastrande mellan dina vita tandrader efter att du stuckit huvudet i sanden under allt för lång tid. Så länge att du missat, undgått förstå, att stormen inte pågick ovanför huvudet utan i bröstkorgen. Du har aldrig hittat hem eftersom du aldrig kunnat se, aldrig saknat eftersom du aldrig haft någonting att förlora. Aldrig ägt någons hjärta, aldrig målat någon annans värld. Allt som står i din källare är en halvfull, inte halvtom, burk med svart färg då det varit det enda din själ känt till under så många år. Inga vita knutar och inga färgbelagda fjärilsvingar. Bara mörker och ett ihärdigt knastrande mellan de tandrader som slogs sönder någon gång under din första krogdebut och bildade en bitter järnsmak i din allt för okyssta mun. Precis som såren som mannen i baren prydde din kallblekta panna med.

Men trots det är det ditt hjärta som värker.

en flock ylande vargar fyller det svarta hjärtat med kyla mitt i sommaren - med is på tinningen

Mitt hjärtas smärtsamma bultande kan beskrivas som en flock ylande vargar som förvirrat tror sig se månen när det enda dom egentligen skymtar är ett stort svart hål i himlen. En yta där inte en enda stjärna skiner, där ingenting nås av solen, där ingenting färgas vackert nyonblått.

Där allting är ingenting, där är jag.

enda gången vi är hela är när vi är isär och du inte kan hitta mina bitar. så som jag ser dig är inte du, inte jag

Så många dagar har passerat och så många himlar har fallit. Så många tårar. Tusentals löften har brutits och ännu fler besannats, som smärtar. Du sa med en enda gråblå blick att du aldrig skulle återvända och sedan dess har jag inte ens sett din rygg i mina drömmar.

Jag har saknat och önskat men aldrig sett. Aldrig upplevt. Aldrig blivit tillfredsställd. Och tanken slår mig mer och mer, hårdare och hårdare. Den att du kanske är och alltid kommer förbli den ouppfyllda önskningen som passerar tankegångarna strax innan ljusen blåses ut och mörkret träder in. Det svarta som är så svårt att hitta i, som aldrig finner tunnelns slut.

En låga som inte längre brinner men som på tinningen vägrar slockna.







Är det här vi säger farväl?

reflekterad sorg i brustet hjärta

I takt med att sommaren närmar sig mer och mer så reflekterar mina trasiga fönster mer än solljus då mina tankar studsar mot krossat glas och jag vet inte längre vilket universum jag tillhör. Det känns som att mina känslor är långt bortom planeterna och därför även bortom all berörelse, all möjlighet till att förvandlas till handling, till kraft.

Nätterna är stjärnklara men ingenting i mig strålar.

Kvällshimlen kläs vackert i blått vart efter klockan slår om och slår ett slag för den inkommande, glittrande sommaren, medan mitt hjärtas slag blir allt svagare. Jag älskar honom men vet inte hur jag ska kunna hindra solljuset i från att sippra mellan springorna på mitt trasiga fönster.

Tänk så vackert det kunde ha varit, alltihop.

*

inte skapt för dessa dar'

Jag är hemma från Afrika sen en lång tid tillbaks men känner mig lika vilsen som förut. Mina ögon fann mycket att förälska sig i därborta på andra sidan av den glittrande atlanten, men som alltid förr så väljer mina hjärnspöken att avsluta alla tillfälliga romanser på dom mest brutala sätt. Snabbt men inte smärtfritt, aldrig smärtfritt.

På tv säger dom att det var en vacker dag idag, och att veckan, våren och sommaren kommer inehålla en hel del mer av dessa. Och jag kan liksom inte låta bli att gråta över att jag aldrig kan se dom.

Och preics som Håkan så har jag svårt att tro att jag var gjord för dessa dar'.








* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *






- På återseende.

AFRIKA

när saker och ting rasar samman inuti oss har vi olika sätt att hantera den smärtan. vissa flyr, vissa fäktar. vissa byter jobb och livsstil och andra hårfärg. jag har bestämt mig för att byta världsdel, för ett litet tag. för att läka mina sår i Afrikas salta vatten. låta solen kyssa min hud till den gyllenbruna färg som påminner oss alla om den euforiska sommartiden. för som det är nu så har jag storm i mitt bröst och regn i mitt hjärta, så kanske försvinner mina salta tårar i det salta havet och blir kvar där. förhoppningsvis för en lång lång tid.

nu far jag iväg i ett renoveringsförsök, för att laga själen.


-men bli inte oroliga, internet finns överallt i världen, precis som hoppet, glöm inte det.

tjugotredjemarstjugohundratio

om kärlek var gjort i kläder så skulle kärlek se ut ungefär så här:

"London"

Han skrev ”flyg till mig London, flyg som en fågel” i vartenda brev han någonsin sände och bäddade därefter varsamt ner blommorna från våren i sitt bröst för att skydda dessa färgstarka kärlekssymboler på skaft från vinterns inkommande kyla, så att hon sedan skulle kunna plocka dem när hon väl kom fram med budskapet ”att älska honom för alltid”.

Han tapetserade sitt inre med hennes leende och målade alla väggar i hennes färger, gjorde saker som hon älskade och höll främlingar i deras händer inslingrad i sin vilda fantasi om att de alla var hennes. Och Han skrev ”jag saknar dig London” varje gång jordbävningarna i hans hjärta blev för kraftiga för att stå emot, och skar sig varsamt i handlederna när blodet där hon rann blev för tungt att bära ensam, utan Hon som annars guidade det glittrande röda genom hans ådror.

I ständigt behov av delad kärlek så spelade han Romeo, men även Julia, dock alltid i hemlighet för att undkomma allas i hans mening så oförstående blickar. ”Dom har inte en jävla anig om någonting, London”, tänkte han varje gång han utfört alla dessa dåraktiga rutiner som dom alla var tillägnade henne, för att undvika vetskapen om att han var sjukare än vad han egentligen vågade tänka på. Men hon visste, hade alltid vetat, London.

Och så kom den dag då hans London blev någons annans New York och snitten i hans handleder allt djupare. Romeo och Julia slutade gå på teatrarna och alla händer förblev O-sammanflätade med hans fingrar. Jordbävningarna svepte in över Haiti som så väl honom och ingenting kunde längre stoppa det. Det blev aldrig något ”älska för alltid” och han dog i ett inre hem med omålade väggar med endast ett vykort med oskrivna rader som klädde fasaden;

”London”.