torsdag 22 juli 2010

slutdestination ovan himlen.

053o_large
039s_large

vi drömmer om spunnet socker och prärievargar ifrån ett främmande land besatta av tanken om att göra våra illusioner till någon slags klar och naken verklighet, fängslande men ändå så befriande. vi saknar väsen vi sett då vi vilset irrat kring i tankarna men vaknat upp och insett att allt vi trott endast varit en hägring i en öken med alltför lite vatten.

vi saknar saker vi har och glömmer därför att söka efter dom vi behöver då ljuset på gatorna slocknat innan dess att vi nåt fram till vår slutdestination. så fyllda av krossade förhoppningar att vi inte ens har plats kvar till att bli tömda på all smärta. demonerna är som nåt slags fenomen vi trots allt så väl känner till då dom bor i vårt bröst och förvandlar sig själva till den skepnad av ångest vi bekantat oss med alla dom åren då vi levt för att dö. dom år vi levt trots att vi egentligen varit döda under tiden.

ett slags eko som fortsätter i oändlighet trots att tunneln tagit slut och stadens avfall slukat oss och gjort oss till det gråa i asfalten - liksom överkörda men ändå där, utan någon egentlig existens. där önskar vi att vi var någonting annat än det vi blivit men saknar någon slags förmåga att förändra saker samt oss själva. saker vi aldrig haft fortsätter att gå förlorade och sånt som aldrig förr berört oss gör mer ont än alla nålar i världen som livet valt att sticka oss med.

så vi fortsätter att knacka på dörren till himlen,
för att be om att få låna lite mera socker till livet.

onsdag 14 juli 2010

tomheten fyller oss




det skär lite i bröstet men jag förstår att ingen kan älska så högt som över sina öron. det finns inget så som förälskelse då alltsammans bygger på ett enda stort förspel. vi kommer ingenstans och det kommer ingen kärlek då inget kan utvecklas ifrån nåt som aldrig riktigt känts eller varit på riktigt. så falskt och fel men samtidigt så smärtsamt. som något som inte finns men syns så jävla väl då det är tomheten som fyller mig allra mest.

jag blundar för att se och skriker för att få höra någon slags tystnad. du är för vacker för att vara min och verkligheten för tydlig för att kunna baseras på någon slags dröm. samtidigt och inte alls. överallt och ingenstans. jag älskar dig så det gör ont då jag känner just ingenting alls.

dina ögon tindrar och dina läppar sätter mitt hjärta i en slags galopp som jag aldrig kommer vinna. en tävling utan regler där allt går ut på att överleva trots att man dör någonstans i mitten av all smärta då den man älskar inte har hjärta nog för att älska en lika mycket tillbaka.

dammet som framkallas på grusvägen då du rullar iväg med volvon påminner mig alltid om våran dimmiga framtid. den som inte syns trots att jag innerst inne vet att den finns. någonstans på vår väg.
överkörd men ändå där.

och varje gång du lämnar mig kan jag aldrig förmå mig själv att glömma hur bra det känns varje gång du återvänder. och hur ont det gör när du inte gör det.

då det alltid är tomheten som fyller mig mest.




och jag väljer dig.