(du kanske inte kom för sent, trots allt)

med glittrande ådror i ett regn av skratt
skänker du min blodsprängda barm
färger av regnbågsbroar ifrån hamn till hamn
en slags seglande lycka som aldrig når land

men som alltid kommer fram

en kärleksfull tunga och en hjälpande hand
med dig så faller jag inte hårt
men snabbt

en slags snara kring min hals
som gör det lättare att andas
när du skjuter undan stolen
en tunn tunn lina under solen
som skapar balans

ord som bränner hål på frostbiten hud
sammetslena drömmar i en ask
en kärlek som hörs på bild, syns i ljud
en känsla som aldrig förlagts

precis som den lycka som aldrig närmar sig land

men som alltid kommer fram

vintervila och frostig blick. allt det jag önskat men aldrig fick. som pärlor som sitter innaför mitt skinn så att ingen kan se hur dom glittrar.

ibland får jag för mig att mitt hjärta är lite som fåglarna som flyger söderut när det blir kallt och jobbigt. som björnarna som går i ide och inte kommer fram igen för än vintern är över.
ibland känns det lite så. som att frosten gnagt igenom till den allra innersta hjärtroten och byggt bo i bröstet.

ingenting kan längre pulsera lika kraftigt och blödande som tidigare eftersom det blivit förstelnat av all bitande decemberkyla och alla tusentals snöflingor som fallit på tungan men varken mättar törsten eller känns speciellt glittrande eller kristalliknande längre. sånt som slutligen når marken men som ändå smälter. precis som allt annat som är vackert för en stund.


allting är alltid bara temporärt (som minus temperatur)






en natt tog jag tåget till göteborg och det var så vackert men det känns som flera år sen. århundraden sist. sen något var vackert på samma sätt. det var vinter men ändå varmt - inombords. snö men ändå sommavackert - i hjärtat. en fullständig harmoni och en lugnande känsla som gjorde sig påmind i känslan av att ingenting kunde nå mig. som att inte ens en fallande komet skulle ha storlek nog att träffa mig. och vad skulle det göra om den gjorde det och på så sätt välsignade mig med att dö lycklig? jag var så fullkomligt orädd.


jag speglade mig i ljuset av gatlyktor och dansade på klubbarna som om ingen såg mig, fullständigt inlindad i nåns slags känsla av ofullkomlig eufori som hävdade sig på det sätt att när glasen var tomma så blev jag fylld. av berusning och tillfällig låtsaslycka, men ändå lycka.

jag tände cigg på cigg trots att jag hatar lukten av rök men glöden blev så vacker ifrån andra sidan så att jag inte kunde låta bli att tända en till. och en till. bara för att jag kunde. drack tills jag stupade. bara för att jag kunde. vandrade den berömda "walk of shame", av samma anledning.


allt var möjligt i mitt tillstånd av låtsaslycka. det allra vackraste tillstånd jag visste.





sen en dag var jag tvungen att fara tillbaks till den stad som slukar mig levande. den kyla och frost som fortsätter att äta upp min hud utifrån, precis på samma sätt som den fortsätter att förgöra den inre sommaren som jag en gång hade i mig.

- den där vintern som känns så nära, men samtidigt så avlägsen.

- Och jag vet inte varför men jag återvänder alltid dit. Det var väl något vi gjorde, något vi sa där som förändrade mitt liv.

Dom brände grönan och skolan står där ensam nu

Cykelställen står tomma än, trots att loven är slut

Dom fäller kastanjeträden i allén framför skolgården

Och jag rör mig tyst hör inte hemma här,
jag är vålnaden

Jag vet inte varför ,
men kanske är det därför jag minns det såväl

Dina stora ögon, dina bruna händer, dina vassa knän

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar

Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma

Dom gräver i parken och frosten i marken, blir ett försvar

Och vid hörnet av kyrkan där järnvägen går,
har dom spärrat av

Någon ligger i gräset, med frostiga kläder, så stilla och vit

Och blåljusen blinkar,
tänk vad man kan göra med en liten kniv

Och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit

Det var väl något vi gjorde,
något vi sa där som förändrade mitt liv

glittrande ådror i ett regn av skratt - en kärleksfull tunga och en hjälpande hand. så faller jag inte hårt men snabbt.

Han rinner som glitter i mina ådror och hans ord bränner hål på min frostätna hud som iskallt klär mitt benvita skelett från vintermånader till vårsäsonger, alltid lika kallt men i hans närhet så tryggt. Jag vet att när han kysser mina läppar så gör han det för att förföra ett hjärta och inte en kropp, och hans händer talar ett språk som gör sig förstått enda in i benmärgen och berör lika mycket själ som det berör hud.


En saknad som gör sig förstådd när den uppstår men lika älskad när den går över då jag får drunka i hans omfamningar vid aftonens slut. En lycka som inte dör efter skratten utan hänger sig kvar enda till dom sista tårarna fallit för att stanna i skrattgroparna efter det leende som han får att bli till varje gång han varsamt stryker sina handflator längs med mina kinder i ett försök att ge mig ro i själen.

Det är som något man inte riktigt vet finns där men som ständigt gör sig påmint i mitten av förälskelsen och i fallet som aldrig gör ont eftersom hans kärlek får en att fortsätta falla genom stjärnfallen i rymden och sommarhimlarna i drömmen. Ett evighetsfall som aldrig slutar med att man slår i marken eftersom man vet att hans armar finns där att falla tryckt i så som en blomstrande äng som uppenbarar sig i dom svåraste av vintertider...

- en slags snara runt min hals som gör det lättare att andas när jag skjuter undan stolen, som inte kväver mig.

kyrkbacken låg naken under hans fötter - lika vackert som vemodigt då höjden och botten aldrig riktigt träffades i mitten.

han tapetserade mina väggar med sommar och målade en drömkåk till fjärilarna som blommat fram med årstiderna enda sedan vi var barn. han bar solljuset under armen och fågelsången fanns att finna i hans sorglösa sätt att se på universum och rymden. stjärnfall döptes till hans ära och blåsipporna blomstrade enda in på frostdagarna när hans morgonljusa ögon smekte hela landskap med en enda blick. han fanns i och utanpå och även någonstans i mitten där hjärtan slår som allra hårdast och där bröstkorgen blöder allra mest.

han hade allt det där vackra av världen i sitt bröst och tillräckligt mycket färger för att måla en hel regnbåge,

men han slutade liksom aldrig regna så ingen fick någonsin se det.

tömda fickor fyller hål i själen [trorvi]

ska jag ändå falla till marken så ska jag åtminstone se okej ut när jag ligger där.

avskalade lager av en sommar som döljer en höst. två hjärtan som slår men bara ett som slår högt.

Klockan är 03.24 och jag drar försiktigt fingrarna över strängarna på min gitarr för att inte väcka grannarna eller demoerna som inatt vilar i mitt bröst. Jag nynnar tyst på en gammal dylan låt samtidigt som jag klär mina kinder i tårar. Rummet doftar av vaniljljus och tvivel och mörkret finns såväl utanför fönstret som inuti mig.

Väggarna pryds av minnen som fångats på bild och tider som aldrig kommer igen. Drömmar som gått förlorade och ett fåtal sprickor i färgen som på nåt sätt symboliserar det trasiga i livet. Ibland kan jag tycka att det är vackert, men inatt gör det bara ont. Då och då tycks jag mig höra en röst som ropar mitt namn men inser oftast lika snabbt att det bara var mitt tomma hjärtas eko och att jag är lika ensam som jag alltid känt mig.

*

I vinter har jag skolkat, skrivit ditt namn i snön - suddat ut det och brändt dom sista bilderna på dig. Förvandlat dom till aska, i mitt huvud. Jag gråter och skakar om vartannat och har nog inte känt mig såhär ensam sen du var här. Det är vinter och 10 minusgrader ute men om möjligt kallare i mitt hjärta.

*

["Jag vill inte höra vad du har att säga, bara hålla din hand."]


*

Ibland verkar ingenting spela någon roll. Det enda som krävs är ett par hjärtattacker för att vi sedan ska falla tillbaks till dom platser vi alltid stått på förut. Jag har ingenting att förlora, men förlorar det ändå och allt jag skriver blir fullständigt obegripligt, som vanligt.

Jag vill ta av mig masken jag burit under så lång tid men vet inte hur jag ska bära mig åt utan att huden följer med.




Klockan är tjuguettnitton den tolfte november och jag lutar mitt huvud mot bilfönstret där jag sitter i baksätet. Jag blickar upp mot stjärnorna och önskar att jag var däruppe tillsammans med dom. Önskar att jag var någon annanstans. En känsla som infinner sig alltmer ofta, då varje ord jag säger känns som ett ord för lite och varje andetag som ett för mycket.

Tiden går så mycket fortare än jag men den dagen jag lär mig flyga så kommer jag aldrig tillbaks hit igen.

-

du stavar min skönhet i ditt hjärta och förälskelsen i dina ord. kyss mig och säg det igen, det blir okej. du ljuger men det låter så vackert, min vän

"jag ligger fortfarande under en stjärnklar himmel utan att vara förmögen till att överhuvudtaget se stjärnorna men nånstans i mörkret så ser jag honom och skräms inte riktigt på samma sätt längre av det där svarta gapet som tungt vilar ovanför och inuti mig."

[-en dag ska vi göra den lögnen till sanning, älskling. en dag-]


*
vår nyfunna kärlek speglas i alla tusentals glasskärvor som blivit liggandes efter alla dom drömmar och romanser som tidigare krossats. det blänker i ett sken av att när allt annat bara varit just krossat, så är det här helt. sammetslena ord smeker hans tunga på ett sätt jag aldrig hört förut. i hans vackra men mörka sparvögon ser jag ljuset och trots att dom är så djupa så drunknar jag inte, jag flyter. när dom inre demonerna som fängslats i mitt blödande bröst sjunger högt och falskt om döden, så sjunger hans inre gråsparvar ännu högre och vackert om livet . och dom sjunger så rent.

när jag vandrar i gatutunnlarna utan ett enda ljus att guida mig så är det hans röst som ekar i väggarna och berättar i vilken riktning jag ska gå. och trots att han inte alltid är förmögen till att förstå vad som döljer sig bakom alla mina sömnlösa nätter som ligger och gnager i dom blågröna ögonkanterna så slutar han aldrig att försöka. hans röst har blivit min ledstjärna och hans blick har blivit min vän. med båda ögonen stängda, med båda ögonen öppna.

han nöjer sig inte längre med att bara hitta vägen,
han vill vandra den också

-tillsammans med mig.

regnbågsbroar mellan tyngden av rymden av mörker och vägen till stjärnorna som lyser på mig. ett försök att skala av det svarta.

Rymden tynger mina axlar på samma sätt som det fyller mitt hjärta med orkaner och jordbävningar. Mitt ständiga sökande efter regnbågar och skatterna i slutet av dom får mig ibland att tro att man får nöja sig med regnet. Att man får försöka se färgerna i det istället för att febrilt leta efter någonting bättre, någonting mer förbryllande och hjärtskärande.

Jag speglar mig i floder av tårar som jag spiller i frustration över att inte kunna lätta mitt råddjurshjärta på det sätt jag skulle önska. Det finns så mycket därinne som vill ut men ännu mer som hindrar det. Årstider som förändras men löv som ligger kvar. Regn som fortfarande hänger i luften och moln som trots klarblå himmel besväras med att skymma det vackra av sommaren.

Minusgraderna i mitt hjärta äter upp mig inifrån och varje gång jag söker nya äventyr tar världen en ny skepnad som inte alls tillfredställer min förkärlek till upptäckande. Någonting som får mig att vilja fly istället för att färdas.

Men i slutet av dagen, när solen faller ner bakom träden och mörkret slickar universum och rymden lägger sig tungt över mina axlar med sina stundtals alldeles för svagt skinande stjärnor, så är allt jag kan göra att hoppas på att det som håller mig samman ska övervinna det som får mig att rasa isär.

-

en strimma ljus av mörker

drömmarna om ett ljusare mörker
spränger min stjärnhimmel i bitar
strimmorna kvarstår men glömmer
att det är i mörkret man hittar

en explosion av nånting som är inget
blir mer än det man bara ser
när explosionen är orden och minnen
av det som aldrig sagts eller blev

men då kom han som en sommar
och doftade mig längre fram
han hade blomster i sina ögon
och min framtid i sin famn

mitt i ett glitter av förtvivlan
i en regnbåge utan färg
målade han den själv för att visa
att allt kan bli bättre med hjälp

och han sa;

vem vet vad som händer sen
kanske blir vår vilsenhet
till den väg som leder oss hem

kanske är den väg som leder oss bort
en anledning till varför vi kom

och vi är här nu
vi är framme

och för första gången har jag
inget behov av att se tillbaks

nåt fint som pågår i ett hörn av himlen.

..och aldrig förr tror jag att jag grämt mig så mycket över en missad konsert som ikväll. världens bästa peter jöback i en stad som inte längre är min.

stadsflykt.

ett vackert kaos av känslor som möts i rymden - och kolliderar av(i) myter¤¤

deras ögon försöker skjuta ner mig när jag vingligt strosar fram längs hoppets gata. dom vet att jag är skör och i obalans så dom tar alla chanser dom får att slå mig till marken. jag gömmer mig för deras viskningar och försöker kväva allt med mina egna andetag som är så tunga speciellt ikväll. ångesten vidtar olika skepnader och skalet jag bär spricker inte trots alla inre hjärtslag som slår så hårt i panik då lungorna fylls av tvivel och ensamhet. jag reser mig inte längre, jag ligger kvar. jag dansar i otakt med mig själv eller så är jag inte förmögen till att röra fötterna alls. bibeln utelämnade den här delen när den talade om hur vacker gud och jesus är. det gör extra ont ikväll men jag vill inte att dom ser och jag vill inte att dom ska känna samtidigt som jag inte vill vara så ensam i min ensamhet. jag skakar och gråter om vartannat och då och då så känns det som om jorden ska gå under så jag rullar över till andra sidan av sängen så våra ansikten möts och nuddar vid varandra. så nu är jag äntligen nära dig. ikväll -

- och världen är vacker. igen.

det var en gång ett slut.

det var här vår kärlekshistoria skulle blivit skriven:



















.

en solljusdoftande asfaltsskörd av novemberfrost

klockan är trettonfemtiosju och jag ser världen genom ett fönster. jag känner mig vacker i solljuset där jag ligger naken på hans snövita lakan. rummet doftar värme och april trots att det är hösten som tagit över landet men trots att jag vet att trombonerna ljuder där långt bortom bergen så är allt jag hör svaga viskningar av en vind som talar om tvivel och hopplöshet. jag tänker att om jag dör inatt så vill jag drunka i honom men saker är inte alltid som dom ser ut när man inte kan se dom alls.

jag vill förstå vad tranorna talar om men deras vingslag ter sig allt svagare och jag lever och vandrar på en linje i ständig skräck av att dom snart kan falla till marken. vilken sekund som helst. kanske skulle det innebära nya upptäckter i andra länder och kanske skulle det innebära att aldrig mer få se. som att falla i bitar på olika platser runt om i världen och på så sätt aldrig få känna sig riktigt helt vart än man befinner sig. en skrämmande känsla som borrar sig in och slingrar sig ut, endast för att återkomma och för att sedan låtsas lämna igen.

fjärran länder talar om en avlägsen romans men inget jag har sett i tidigare kapitel kan skänka mig löften om det absoluta. poeter sjunger och författare skriver men orden tycks ha sitt eget leverne mitt i döden av livet mellan raderna av ensamhet och baksidorna av sammanfattningar av saker som man aldrig upplevt. jag kräver inte att någon därute ska förstå, men det skulle vara skönt om det som finns inuti i mig gjorde det. som att gå förlorad i kriget med sig själv.

jag saknar den röst som säger; stäng böckerna, livet har nånting annat åt dig. en egen historia.

inga flera bara blanka sidor. inget mera överblivet bläck.

men sedan faller mörkret och jag hört just ingenting alls. jag bara vet -

trombonerna.

ett ocensurerat misstag bland molnen

mitt ocensurerade misstag bland molnen skymmer det blå och det ljusa, mörkret är inte min v'n men inte heller min fiende då vi gått hand i hand de senaste åren. jag förlorar mig själv och gråter till sånger jag aldrig hört. känner dofter av döden och skräms av tanken på livet - det "något" som ska vara värt att dö för. jag sover med ögonen öppna och emanuel blommar lika mycket som han alltid gjort då jag besöker gravplatsen varje dag med nya vita rosor som sticker mig tills jag blöder trots att dom har taggarna inåt istället för utåt.

jag saknar och glömmer men samtidigt kan jag inte låta bli att le och gråta lite om vartannat, då det gör ont men känslorna aldrig tycks hitta sina genvägar kring hjärtat. istället skär dom in och igenom och lämnar kvar sånt som svider men som inte syns. sånt som aldrig blir men som alltid är och sånt som gör det röda grått. blåsparvarna sjunger inte längre i takt med vinden och dom flyger inte högre än att dom kan se linjerna på bladen. vi är har blivit rädda för att flyga trots att vi inte längre vet hur vi ska orka hålla oss kvar på marken. jag önskar och tror men förlorar hoppet snabbare än vad det inger sig.

men mest av allt önskar jag att jag var på väg någon annanstans.

jag har inget internet men orden bär jag med mig överallt. inget tangentbord men tusentals bokstäver och jag använder alla i saknaden efter dig.

trädtopparna viskar i vinden att jag endast låter hans lögner bli till min sanning. och att det inte spelar någon roll, att försöka göra nånting som är på låtsas till någonting äkta eftersom det ändå gör lika ont när det når marken. så som löven och regnet som slickar dom. du gör ont och jag har ingen aning varför. fast egentligen vet jag precis.

signal
signal
signal

klick.

-
vi börjar med blod att bygga våra gyllene pyramider för att sedan sluta i det silveraktiga dammet av ruinerna - dom enda kvarvarande resterna av det som var men aldrig riktigt fick bli. resterna av vad som en gång nästan existerat. som någon slags dröm. avlägsen men närmre hjärtat än någonting annat.

något man inte kunde se men som planterat sig djupt in i bröstkorgen och gett förhoppningar om att stanna men som sedan vissnat till följd av Deras oförmåga att glädjas åt andra människor. Deras blickar fyllda av hat och avund, och Deras sprängfyllda blodådror som liksom slingrat sig likt en giftorm kring drömmarens alla organ.

dom är alla mer än vad dom blivit men är oförmögna till att förändra Deras öde då det mesta känns som skrivet i betong förutom det man verkligen vill ha och drömmer om, då framtiden alltid tycks vara skriven i sand för att till följd av det slukas av saltvattnets framfart då det smeker sandsträndernas konstverk likt en tavla som målas men aldrig uppmärksammas med en ram eller en väggplats.

vi ser aldrig våra hinder tillräckligt tydligt för att förstå att det är vi själva.
att det är vi som är dom.

och vi fortsätter att låtsas som om vi inget vet. när vi vet precis - att vi inte har en aning.

slutdestination ovan himlen.

vi drömmer om spunnet socker och prärievargar ifrån ett främmande land besatta av tanken om att göra våra illusioner till någon slags klar och naken verklighet, fängslande men ändå så befriande. vi saknar väsen vi sett då vi vilset irrat kring i tankarna men vaknat upp och insett att allt vi trott endast varit en hägring i en öken med alltför lite vatten.

vi saknar saker vi har och glömmer därför att söka efter dom vi behöver då ljuset på gatorna slocknat innan dess att vi nåt fram till vår slutdestination. så fyllda av krossade förhoppningar att vi inte ens har plats kvar till att bli tömda på all smärta. demonerna är som nåt slags fenomen vi trots allt så väl känner till då dom bor i vårt bröst och förvandlar sig själva till den skepnad av ångest vi bekantat oss med alla dom åren då vi levt för att dö. dom år vi levt trots att vi egentligen varit döda under tiden.

ett slags eko som fortsätter i oändlighet trots att tunneln tagit slut och stadens avfall slukat oss och gjort oss till det gråa i asfalten - liksom överkörda men ändå där, utan någon egentlig existens. där önskar vi att vi var någonting annat än det vi blivit men saknar någon slags förmåga att förändra saker samt oss själva. saker vi aldrig haft fortsätter att gå förlorade och sånt som aldrig förr berört oss gör mer ont än alla nålar i världen som livet valt att sticka oss med.

så vi fortsätter att knacka på dörren till himlen,
för att be om att få låna lite mera socker till livet.

tomheten fyller oss

det skär lite i bröstet men jag förstår att ingen kan älska så högt som över sina öron. det finns inget så som förälskelse då alltsammans bygger på ett enda stort förspel. vi kommer ingenstans och det kommer ingen kärlek då inget kan utvecklas ifrån nåt som aldrig riktigt känts eller varit på riktigt. så falskt och fel men samtidigt så smärtsamt. som något som inte finns men syns så jävla väl då det är tomheten som fyller mig allra mest.

jag blundar för att se och skriker för att få höra någon slags tystnad. du är för vacker för att vara min och verkligheten för tydlig för att kunna baseras på någon slags dröm. samtidigt och inte alls. överallt och ingenstans. jag älskar dig så det gör ont då jag känner just ingenting alls.

dina ögon tindrar och dina läppar sätter mitt hjärta i en slags galopp som jag aldrig kommer vinna. en tävling utan regler där allt går ut på att överleva trots att man dör någonstans i mitten av all smärta då den man älskar inte har hjärta nog för att älska en lika mycket tillbaka.

dammet som framkallas på grusvägen då du rullar iväg med volvon påminner mig alltid om våran dimmiga framtid. den som inte syns trots att jag innerst inne vet att den finns. någonstans på vår väg.
överkörd men ändå där.

och varje gång du lämnar mig kan jag aldrig förmå mig själv att glömma hur bra det känns varje gång du återvänder. och hur ont det gör när du inte gör det.

då det alltid är tomheten som fyller mig mest.




och jag väljer dig.

slå in. bli min.

sextondefebruaritjugohundratio.

jag hör igenom mina flortunna väggar hur han viskar ut sig kärlek inuti hennes öra. önskar som vanligt att det var jag. önskar att det var mig han älskade.

jag öppnar ännu en bok. hoppar över vissa kapitel där det skrivs om hur kärleken alltid övervinner allt. då jag blir allt för påmind om att jag levt hela mitt liv som besegrad. det skär och jag blöder lite inuti men det är det ingen som ser. och han är på andra sidan väggen och ser. bara henne.

jag läser ändå ut boken och låtsas att det var mig den handlade om. och att det lyckliga slutet skulle vara mitt. ett slut som aldrig slutar. en början som skrivs i sten och inte suddas ut i sanden efter att havet svept in över land. för jag hatar att raderas ur tiden och är trött på att blåsa ut ljus när önskningar ändå inte slår in.
jag är så jävla trött på att vilja ha någonting jag inte kan få.

jag sätter på en film och stänger av. önskar att det var jag. önskar att jag kunde stängas av.

tjugotredjemarstjugohundratio.

det är min födelsedag och jag firar den utan några ljus på tårtan för jag är så trött på alla önskningar om oss som aldrig slår in. jag är trött på ord utan mening och utan handling så jag säger ingenting på hela dagen. och telefonen ringer inte för han känner ingen saknad efter mig och han vet inte om att jag fyller år. han är för fylld av henne.

är det inte konstigt hur man kan vara så fylld av nitton år men så tom på allt annat.

den natten sluter jag ögonen och för första gången sen raklbladsåren så hoppas jag på att inte vakna upp dagen efter. det är fortfarande vinter och minusgrader ute och jag vill ingenting annat än att sova för evigt.

men önskningar slår ju aldrig in.

(hopp)lös förälskelse

• tänk om han säger nej åt att torka mina tårar när jag gråter över förlorade dar och en framtid som inte riktigt blev som jag tänkt mig.
• tänk om han säger nej till att låta mig låna hans vingar när jag själv fallit till marken efter att ha fått mina förhoppningar i sommaren krossade av vinterns kyla.
• tänk om han säger nej och släpper min hand när jag tar tag i hans för att inte falla då hans ögon och hans solstrålsleende gjort och alltid gör mig knäsvag.
• tänk om han säger nej när jag frågar om jag får hans inre fjärilar att sväva och blommorna i hans hjärta att blomma. när jag frågar om jag gör honom lycklig.
• tänk om han säger nej när jag ber honom att förlora sig i mig.
• tänk om han säger nej när jag ber honom att låta hans hjärta vinna över mitt.
• tänk om han säger nej när jag frågor om jag får låta mitt huvud vila mot hans bröstkorg för att få känna hans hjärta slå för mig.
• tänk om han säger nej när jag frågar om hjärtslagen verkligen är tillägnade mig.
• tänk om han säger nej när jag ber honom stanna för att sedan aldrig se åt mitt håll igen och tänk om han stannar upp, vänder sig om och säger ja.

• tänk om han säger ja.

räddning och förfall

jag hatar inte livet.
jag saknar det.



du är min räddning och mitt förfall och du är min snö mitt i sommaren. du är min värme mitt i kylan, luften jag andas och syret som kvävs. du är mitt hjärta som slår och du är monstret som ibland får det att stanna. du skjuter undan mig och du skjuter upp mig. samtidigt som du skjuter pilar rakt in i hjärtat på mig.

du har fastnat på min tinning och i mitt inre och nu vet jag inte hur jag ska få bort dig därifrån. jag vet inte ens om jag vill eller om jag borde. jag vet bara att det kan göra så himla ont och känns så jävla bra.

om du bara kunde sluta göra mig hel för att sedan lämna mig trasig.



jag vill se en framtid men ibland tvivlar jag på det då det känns som om jag ska drunka i mina engna tårar som jag spiller för dig. du är ett slagsmål jag aldrig kommer vinna och ett krig jag inte vill ge upp. och gång på gång får du mig att sväva i skyn innan du får mig att falla genom molnen.

jag är trött på den ständiga jakten samtidigt som jag inte kan sluta eftersom jag glömt hur jag hanterade verkligheten innan jag började drömma om dig. förälskelsen har kanske aldrig förr fått mig att må så bra och så dåligt samtidigt och nu jag är rädd för att förlora balansen och kontrollen över mina egna känslor.

men om jag hade en enda önskning så skulle jag fortfarande slösa den på dig även om jag vet att du skulle blåst ut ljusen innan jag ens tänt dom.



för du är min räddning.
du är mitt förfall.