ett vackert kaos av känslor som möts i rymden - och kolliderar av(i) myter¤¤

deras ögon försöker skjuta ner mig när jag vingligt strosar fram längs hoppets gata. dom vet att jag är skör och i obalans så dom tar alla chanser dom får att slå mig till marken. jag gömmer mig för deras viskningar och försöker kväva allt med mina egna andetag som är så tunga speciellt ikväll. ångesten vidtar olika skepnader och skalet jag bär spricker inte trots alla inre hjärtslag som slår så hårt i panik då lungorna fylls av tvivel och ensamhet. jag reser mig inte längre, jag ligger kvar. jag dansar i otakt med mig själv eller så är jag inte förmögen till att röra fötterna alls. bibeln utelämnade den här delen när den talade om hur vacker gud och jesus är. det gör extra ont ikväll men jag vill inte att dom ser och jag vill inte att dom ska känna samtidigt som jag inte vill vara så ensam i min ensamhet. jag skakar och gråter om vartannat och då och då så känns det som om jorden ska gå under så jag rullar över till andra sidan av sängen så våra ansikten möts och nuddar vid varandra. så nu är jag äntligen nära dig. ikväll -

- och världen är vacker. igen.

det var en gång ett slut.

det var här vår kärlekshistoria skulle blivit skriven:



















.

en solljusdoftande asfaltsskörd av novemberfrost

klockan är trettonfemtiosju och jag ser världen genom ett fönster. jag känner mig vacker i solljuset där jag ligger naken på hans snövita lakan. rummet doftar värme och april trots att det är hösten som tagit över landet men trots att jag vet att trombonerna ljuder där långt bortom bergen så är allt jag hör svaga viskningar av en vind som talar om tvivel och hopplöshet. jag tänker att om jag dör inatt så vill jag drunka i honom men saker är inte alltid som dom ser ut när man inte kan se dom alls.

jag vill förstå vad tranorna talar om men deras vingslag ter sig allt svagare och jag lever och vandrar på en linje i ständig skräck av att dom snart kan falla till marken. vilken sekund som helst. kanske skulle det innebära nya upptäckter i andra länder och kanske skulle det innebära att aldrig mer få se. som att falla i bitar på olika platser runt om i världen och på så sätt aldrig få känna sig riktigt helt vart än man befinner sig. en skrämmande känsla som borrar sig in och slingrar sig ut, endast för att återkomma och för att sedan låtsas lämna igen.

fjärran länder talar om en avlägsen romans men inget jag har sett i tidigare kapitel kan skänka mig löften om det absoluta. poeter sjunger och författare skriver men orden tycks ha sitt eget leverne mitt i döden av livet mellan raderna av ensamhet och baksidorna av sammanfattningar av saker som man aldrig upplevt. jag kräver inte att någon därute ska förstå, men det skulle vara skönt om det som finns inuti i mig gjorde det. som att gå förlorad i kriget med sig själv.

jag saknar den röst som säger; stäng böckerna, livet har nånting annat åt dig. en egen historia.

inga flera bara blanka sidor. inget mera överblivet bläck.

men sedan faller mörkret och jag hört just ingenting alls. jag bara vet -

trombonerna.

ett ocensurerat misstag bland molnen

mitt ocensurerade misstag bland molnen skymmer det blå och det ljusa, mörkret är inte min v'n men inte heller min fiende då vi gått hand i hand de senaste åren. jag förlorar mig själv och gråter till sånger jag aldrig hört. känner dofter av döden och skräms av tanken på livet - det "något" som ska vara värt att dö för. jag sover med ögonen öppna och emanuel blommar lika mycket som han alltid gjort då jag besöker gravplatsen varje dag med nya vita rosor som sticker mig tills jag blöder trots att dom har taggarna inåt istället för utåt.

jag saknar och glömmer men samtidigt kan jag inte låta bli att le och gråta lite om vartannat, då det gör ont men känslorna aldrig tycks hitta sina genvägar kring hjärtat. istället skär dom in och igenom och lämnar kvar sånt som svider men som inte syns. sånt som aldrig blir men som alltid är och sånt som gör det röda grått. blåsparvarna sjunger inte längre i takt med vinden och dom flyger inte högre än att dom kan se linjerna på bladen. vi är har blivit rädda för att flyga trots att vi inte längre vet hur vi ska orka hålla oss kvar på marken. jag önskar och tror men förlorar hoppet snabbare än vad det inger sig.

men mest av allt önskar jag att jag var på väg någon annanstans.