onsdag 29 december 2010

(du kanske inte kom för sent, trots allt)



med glittrande ådror i ett regn av skratt
skänker du min blodsprängda barm
färger av regnbågsbroar ifrån hamn till hamn
en slags seglande lycka som aldrig når land

men som alltid kommer fram

en kärleksfull tunga och en hjälpande hand
med dig så faller jag inte hårt
men snabbt

en slags snara kring min hals
som gör det lättare att andas
när du skjuter undan stolen
en tunn tunn lina under solen
som skapar balans

ord som bränner hål på frostbiten hud
sammetslena drömmar i en ask
en kärlek som hörs på bild, syns i ljud
en känsla som aldrig förlagts

precis som den lycka som aldrig närmar sig land

men som alltid kommer fram




tisdag 14 december 2010

vintervila och frostig blick. allt det jag önskat men aldrig fick. som pärlor som sitter innaför mitt skinn så att ingen kan se hur dom glittrar.

ibland får jag för mig att mitt hjärta är lite som fåglarna som flyger söderut när det blir kallt och jobbigt. som björnarna som går i ide och inte kommer fram igen för än vintern är över.
ibland känns det lite så. som att frosten gnagt igenom till den allra innersta hjärtroten och byggt bo i bröstet.

ingenting kan längre pulsera lika kraftigt och blödande som tidigare eftersom det blivit förstelnat av all bitande decemberkyla och alla tusentals snöflingor som fallit på tungan men varken mättar törsten eller känns speciellt glittrande eller kristalliknande längre. sånt som slutligen når marken men som ändå smälter. precis som allt annat som är vackert för en stund.


allting är alltid bara temporärt (som minus temperatur)






en natt tog jag tåget till göteborg och det var så vackert men det känns som flera år sen. århundraden sist. sen något var vackert på samma sätt. det var vinter men ändå varmt - inombords. snö men ändå sommavackert - i hjärtat. en fullständig harmoni och en lugnande känsla som gjorde sig påmind i känslan av att ingenting kunde nå mig. som att inte ens en fallande komet skulle ha storlek nog att träffa mig. och vad skulle det göra om den gjorde det och på så sätt välsignade mig med att dö lycklig? jag var så fullkomligt orädd.


jag speglade mig i ljuset av gatlyktor och dansade på klubbarna som om ingen såg mig, fullständigt inlindad i nåns slags känsla av ofullkomlig eufori som hävdade sig på det sätt att när glasen var tomma så blev jag fylld. av berusning och tillfällig låtsaslycka, men ändå lycka.

jag tände cigg på cigg trots att jag hatar lukten av rök men glöden blev så vacker ifrån andra sidan så att jag inte kunde låta bli att tända en till. och en till. bara för att jag kunde. drack tills jag stupade. bara för att jag kunde. vandrade den berömda "walk of shame", av samma anledning.


allt var möjligt i mitt tillstånd av låtsaslycka. det allra vackraste tillstånd jag visste.





sen en dag var jag tvungen att fara tillbaks till den stad som slukar mig levande. den kyla och frost som fortsätter att äta upp min hud utifrån, precis på samma sätt som den fortsätter att förgöra den inre sommaren som jag en gång hade i mig.
- den där vintern som känns så nära, men samtidigt så avlägsen.

fredag 10 december 2010

- Och jag vet inte varför men jag återvänder alltid dit. Det var väl något vi gjorde, något vi sa där som förändrade mitt liv.






Dom brände grönan och skolan står där ensam nu
Cykelställen står tomma än, trots att loven är slut
Dom fäller kastanjeträden i allén framför skolgården
Och jag rör mig tyst hör inte hemma här,
jag är vålnaden

Jag vet inte varför ,
men kanske är det därför jag minns det såväl
Dina stora ögon, dina bruna händer, dina vassa knän

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma

Dom gräver i parken och frosten i marken, blir ett försvar
Och vid hörnet av kyrkan där järnvägen går,
har dom spärrat av

Någon ligger i gräset, med frostiga kläder, så stilla och vit
Och blåljusen blinkar,
tänk vad man kan göra med en liten kniv

Och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit
Det var väl något vi gjorde,
något vi sa där som förändrade mitt liv

tisdag 7 december 2010

glittrande ådror i ett regn av skratt - en kärleksfull tunga och en hjälpande hand. så faller jag inte hårt men snabbt.




Han rinner som glitter i mina ådror och hans ord bränner hål på min frostätna hud som iskallt klär mitt benvita skelett från vintermånader till vårsäsonger, alltid lika kallt men i hans närhet så tryggt. Jag vet att när han kysser mina läppar så gör han det för att förföra ett hjärta och inte en kropp, och hans händer talar ett språk som gör sig förstått enda in i benmärgen och berör lika mycket själ som det berör hud.


En saknad som gör sig förstådd när den uppstår men lika älskad när den går över då jag får drunka i hans omfamningar vid aftonens slut. En lycka som inte dör efter skratten utan hänger sig kvar enda till dom sista tårarna fallit för att stanna i skrattgroparna efter det leende som han får att bli till varje gång han varsamt stryker sina handflator längs med mina kinder i ett försök att ge mig ro i själen.




Det är som något man inte riktigt vet finns där men som ständigt gör sig påmint i mitten av förälskelsen och i fallet som aldrig gör ont eftersom hans kärlek får en att fortsätta falla genom stjärnfallen i rymden och sommarhimlarna i drömmen. Ett evighetsfall som aldrig slutar med att man slår i marken eftersom man vet att hans armar finns där att falla tryckt i så som en blomstrande äng som uppenbarar sig i dom svåraste av vintertider...

- en slags snara runt min hals som gör det lättare att andas när jag skjuter undan stolen, som inte kväver mig.