vi drömmer om spunnet socker och prärievargar ifrån ett främmande land besatta av tanken om att göra våra illusioner till någon slags klar och naken verklighet, fängslande men ändå så befriande. vi saknar väsen vi sett då vi vilset irrat kring i tankarna men vaknat upp och insett att allt vi trott endast varit en hägring i en öken med alltför lite vatten.
vi saknar saker vi har och glömmer därför att söka efter dom vi behöver då ljuset på gatorna slocknat innan dess att vi nåt fram till vår slutdestination. så fyllda av krossade förhoppningar att vi inte ens har plats kvar till att bli tömda på all smärta. demonerna är som nåt slags fenomen vi trots allt så väl känner till då dom bor i vårt bröst och förvandlar sig själva till den skepnad av ångest vi bekantat oss med alla dom åren då vi levt för att dö. dom år vi levt trots att vi egentligen varit döda under tiden.
ett slags eko som fortsätter i oändlighet trots att tunneln tagit slut och stadens avfall slukat oss och gjort oss till det gråa i asfalten - liksom överkörda men ändå där, utan någon egentlig existens. där önskar vi att vi var någonting annat än det vi blivit men saknar någon slags förmåga att förändra saker samt oss själva. saker vi aldrig haft fortsätter att gå förlorade och sånt som aldrig förr berört oss gör mer ont än alla nålar i världen som livet valt att sticka oss med.
så vi fortsätter att knacka på dörren till himlen,
för att be om att få låna lite mera socker till livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar