tomheten fyller oss

det skär lite i bröstet men jag förstår att ingen kan älska så högt som över sina öron. det finns inget så som förälskelse då alltsammans bygger på ett enda stort förspel. vi kommer ingenstans och det kommer ingen kärlek då inget kan utvecklas ifrån nåt som aldrig riktigt känts eller varit på riktigt. så falskt och fel men samtidigt så smärtsamt. som något som inte finns men syns så jävla väl då det är tomheten som fyller mig allra mest.

jag blundar för att se och skriker för att få höra någon slags tystnad. du är för vacker för att vara min och verkligheten för tydlig för att kunna baseras på någon slags dröm. samtidigt och inte alls. överallt och ingenstans. jag älskar dig så det gör ont då jag känner just ingenting alls.

dina ögon tindrar och dina läppar sätter mitt hjärta i en slags galopp som jag aldrig kommer vinna. en tävling utan regler där allt går ut på att överleva trots att man dör någonstans i mitten av all smärta då den man älskar inte har hjärta nog för att älska en lika mycket tillbaka.

dammet som framkallas på grusvägen då du rullar iväg med volvon påminner mig alltid om våran dimmiga framtid. den som inte syns trots att jag innerst inne vet att den finns. någonstans på vår väg.
överkörd men ändå där.

och varje gång du lämnar mig kan jag aldrig förmå mig själv att glömma hur bra det känns varje gång du återvänder. och hur ont det gör när du inte gör det.

då det alltid är tomheten som fyller mig mest.




och jag väljer dig.