vintervila och frostig blick. allt det jag önskat men aldrig fick. som pärlor som sitter innaför mitt skinn så att ingen kan se hur dom glittrar.

ibland får jag för mig att mitt hjärta är lite som fåglarna som flyger söderut när det blir kallt och jobbigt. som björnarna som går i ide och inte kommer fram igen för än vintern är över.
ibland känns det lite så. som att frosten gnagt igenom till den allra innersta hjärtroten och byggt bo i bröstet.

ingenting kan längre pulsera lika kraftigt och blödande som tidigare eftersom det blivit förstelnat av all bitande decemberkyla och alla tusentals snöflingor som fallit på tungan men varken mättar törsten eller känns speciellt glittrande eller kristalliknande längre. sånt som slutligen når marken men som ändå smälter. precis som allt annat som är vackert för en stund.


allting är alltid bara temporärt (som minus temperatur)






en natt tog jag tåget till göteborg och det var så vackert men det känns som flera år sen. århundraden sist. sen något var vackert på samma sätt. det var vinter men ändå varmt - inombords. snö men ändå sommavackert - i hjärtat. en fullständig harmoni och en lugnande känsla som gjorde sig påmind i känslan av att ingenting kunde nå mig. som att inte ens en fallande komet skulle ha storlek nog att träffa mig. och vad skulle det göra om den gjorde det och på så sätt välsignade mig med att dö lycklig? jag var så fullkomligt orädd.


jag speglade mig i ljuset av gatlyktor och dansade på klubbarna som om ingen såg mig, fullständigt inlindad i nåns slags känsla av ofullkomlig eufori som hävdade sig på det sätt att när glasen var tomma så blev jag fylld. av berusning och tillfällig låtsaslycka, men ändå lycka.

jag tände cigg på cigg trots att jag hatar lukten av rök men glöden blev så vacker ifrån andra sidan så att jag inte kunde låta bli att tända en till. och en till. bara för att jag kunde. drack tills jag stupade. bara för att jag kunde. vandrade den berömda "walk of shame", av samma anledning.


allt var möjligt i mitt tillstånd av låtsaslycka. det allra vackraste tillstånd jag visste.





sen en dag var jag tvungen att fara tillbaks till den stad som slukar mig levande. den kyla och frost som fortsätter att äta upp min hud utifrån, precis på samma sätt som den fortsätter att förgöra den inre sommaren som jag en gång hade i mig.

- den där vintern som känns så nära, men samtidigt så avlägsen.