Han rinner som glitter i mina ådror och hans ord bränner hål på min frostätna hud som iskallt klär mitt benvita skelett från vintermånader till vårsäsonger, alltid lika kallt men i hans närhet så tryggt. Jag vet att när han kysser mina läppar så gör han det för att förföra ett hjärta och inte en kropp, och hans händer talar ett språk som gör sig förstått enda in i benmärgen och berör lika mycket själ som det berör hud.
En saknad som gör sig förstådd när den uppstår men lika älskad när den går över då jag får drunka i hans omfamningar vid aftonens slut. En lycka som inte dör efter skratten utan hänger sig kvar enda till dom sista tårarna fallit för att stanna i skrattgroparna efter det leende som han får att bli till varje gång han varsamt stryker sina handflator längs med mina kinder i ett försök att ge mig ro i själen.
En saknad som gör sig förstådd när den uppstår men lika älskad när den går över då jag får drunka i hans omfamningar vid aftonens slut. En lycka som inte dör efter skratten utan hänger sig kvar enda till dom sista tårarna fallit för att stanna i skrattgroparna efter det leende som han får att bli till varje gång han varsamt stryker sina handflator längs med mina kinder i ett försök att ge mig ro i själen.
Det är som något man inte riktigt vet finns där men som ständigt gör sig påmint i mitten av förälskelsen och i fallet som aldrig gör ont eftersom hans kärlek får en att fortsätta falla genom stjärnfallen i rymden och sommarhimlarna i drömmen. Ett evighetsfall som aldrig slutar med att man slår i marken eftersom man vet att hans armar finns där att falla tryckt i så som en blomstrande äng som uppenbarar sig i dom svåraste av vintertider...
- en slags snara runt min hals som gör det lättare att andas när jag skjuter undan stolen, som inte kväver mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar