en tandrad för ett krossat hjärta. det gör inte lika ont att det blöder som det gör att aldrig bli träffad alls. en juninatt.

Sandkornen framkallar ett olustigt knastrande mellan dina vita tandrader efter att du stuckit huvudet i sanden under allt för lång tid. Så länge att du missat, undgått förstå, att stormen inte pågick ovanför huvudet utan i bröstkorgen. Du har aldrig hittat hem eftersom du aldrig kunnat se, aldrig saknat eftersom du aldrig haft någonting att förlora. Aldrig ägt någons hjärta, aldrig målat någon annans värld. Allt som står i din källare är en halvfull, inte halvtom, burk med svart färg då det varit det enda din själ känt till under så många år. Inga vita knutar och inga färgbelagda fjärilsvingar. Bara mörker och ett ihärdigt knastrande mellan de tandrader som slogs sönder någon gång under din första krogdebut och bildade en bitter järnsmak i din allt för okyssta mun. Precis som såren som mannen i baren prydde din kallblekta panna med.

Men trots det är det ditt hjärta som värker.