Jag försöker desperat finna någon slags identitet i alla dessa sånger om hjärtan som blöder och drömmar som tillslut slår in. Som när Håkan sjunger ”nu är det lika långt från stjärnorna som stjärnorna till dig, alla talar om dig hurricane”, men det får bara vart enda stjärnfall att kännas som ett flåsande misslyckande i nacken då dessa eldklot faller och jag med dom. Och varje orkan får det att kännas som om varenda rot i mitt bröst ska slitas upp och lämna stora hål i marken, i bröstet. Jag blöder som ett rådjur vid ett snålbelyst vägskäl och jag skakar som alla tusentals halv mörkna kvistar och trädkronor i vinden, faller till marken som alla löv från vartenda träd.
Dom är likadana, allihop. Man ser bara det vackra, förälskar sig i första anblicken, första kyssen, till och med dom allra första tårarna. För man tror ju aldrig att det ska göra lika ont igen, efter det. Tills det händer igen. Och igen. Och så pågår det tills bröstkorgen blir alldeles förlamad av alkohol och känslor som jag till sist dränker honom i när mina sista tårar fallit till marken och torkat in. När det sista hoppet har slocknat för att i nästa vägskäl tändas igen. Snålbelyst.
Därför blöder jag, likt ett rådjur
Jag tycker om dig.
SvaraRadera