En vacker fjäril fångad på bild men med svaga vingslag som fångats av motvind

Det har inte försvunnit. Jag kanske har det, härifrån, men det har inte försvunnit.

Ångesten brukar smyga sig på som en tjuv om natten. Ovälkommen. Oönskad. Osynlig. Det som inte syns är ofta det som känns allra mest och jag saknar den tiden då jag kunde uppskatta det vackra med årstiderna. Hur löver skiftar färg under hösten och hur den första blomman tränger sig fram under snön efter en lång och iskall vinter. Men istället är det jag som skiftar mellan svagt hopp om liv och stark önskan om avslut. Det är jag som ligger under snön, men utan att lyckas tränga mig fram.

Det är det som gör det fula så stort. Att inte kunna se det vackra i det lilla. Jag som alltid brukade uppskatta.

Dessutom har han flyttat 52 mil ifrån mig och det är färre skor i hallen än någosin. Jag ramlar inte längre över blöta handdukar på golvet och hans postkläder täcker inte längre köksgolvet. Det finns inget kvar av honom som en gång gjort mig irriterad och det gör mig så himla ledsen.

Men vi vet ju att vi bara kan bli lyckliga tillsammans så länge vi inte älskar varandra.