sextondefebruaritjugohundratio.
jag hör igenom mina flortunna väggar hur han viskar ut sig kärlek inuti hennes öra. önskar som vanligt att det var jag. önskar att det var mig han älskade.
jag öppnar ännu en bok. hoppar över vissa kapitel där det skrivs om hur kärleken alltid övervinner allt. då jag blir allt för påmind om att jag levt hela mitt liv som besegrad. det skär och jag blöder lite inuti men det är det ingen som ser. och han är på andra sidan väggen och ser. bara henne.
jag läser ändå ut boken och låtsas att det var mig den handlade om. och att det lyckliga slutet skulle vara mitt. ett slut som aldrig slutar. en början som skrivs i sten och inte suddas ut i sanden efter att havet svept in över land. för jag hatar att raderas ur tiden och är trött på att blåsa ut ljus när önskningar ändå inte slår in.
jag är så jävla trött på att vilja ha någonting jag inte kan få.
jag sätter på en film och stänger av. önskar att det var jag. önskar att jag kunde stängas av.
tjugotredjemarstjugohundratio.
det är min födelsedag och jag firar den utan några ljus på tårtan för jag är så trött på alla önskningar om oss som aldrig slår in. jag är trött på ord utan mening och utan handling så jag säger ingenting på hela dagen. och telefonen ringer inte för han känner ingen saknad efter mig och han vet inte om att jag fyller år. han är för fylld av henne.
är det inte konstigt hur man kan vara så fylld av nitton år men så tom på allt annat.
den natten sluter jag ögonen och för första gången sen raklbladsåren så hoppas jag på att inte vakna upp dagen efter. det är fortfarande vinter och minusgrader ute och jag vill ingenting annat än att sova för evigt.
men önskningar slår ju aldrig in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar