mitt ocensurerade misstag bland molnen skymmer det blå och det ljusa, mörkret är inte min v'n men inte heller min fiende då vi gått hand i hand de senaste åren. jag förlorar mig själv och gråter till sånger jag aldrig hört. känner dofter av döden och skräms av tanken på livet - det "något" som ska vara värt att dö för. jag sover med ögonen öppna och emanuel blommar lika mycket som han alltid gjort då jag besöker gravplatsen varje dag med nya vita rosor som sticker mig tills jag blöder trots att dom har taggarna inåt istället för utåt.
jag saknar och glömmer men samtidigt kan jag inte låta bli att le och gråta lite om vartannat, då det gör ont men känslorna aldrig tycks hitta sina genvägar kring hjärtat. istället skär dom in och igenom och lämnar kvar sånt som svider men som inte syns. sånt som aldrig blir men som alltid är och sånt som gör det röda grått. blåsparvarna sjunger inte längre i takt med vinden och dom flyger inte högre än att dom kan se linjerna på bladen. vi är har blivit rädda för att flyga trots att vi inte längre vet hur vi ska orka hålla oss kvar på marken. jag önskar och tror men förlorar hoppet snabbare än vad det inger sig.
men mest av allt önskar jag att jag var på väg någon annanstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar