klockan är trettonfemtiosju och jag ser världen genom ett fönster. jag känner mig vacker i solljuset där jag ligger naken på hans snövita lakan. rummet doftar värme och april trots att det är hösten som tagit över landet men trots att jag vet att trombonerna ljuder där långt bortom bergen så är allt jag hör svaga viskningar av en vind som talar om tvivel och hopplöshet. jag tänker att om jag dör inatt så vill jag drunka i honom men saker är inte alltid som dom ser ut när man inte kan se dom alls.
jag vill förstå vad tranorna talar om men deras vingslag ter sig allt svagare och jag lever och vandrar på en linje i ständig skräck av att dom snart kan falla till marken. vilken sekund som helst. kanske skulle det innebära nya upptäckter i andra länder och kanske skulle det innebära att aldrig mer få se. som att falla i bitar på olika platser runt om i världen och på så sätt aldrig få känna sig riktigt helt vart än man befinner sig. en skrämmande känsla som borrar sig in och slingrar sig ut, endast för att återkomma och för att sedan låtsas lämna igen.
fjärran länder talar om en avlägsen romans men inget jag har sett i tidigare kapitel kan skänka mig löften om det absoluta. poeter sjunger och författare skriver men orden tycks ha sitt eget leverne mitt i döden av livet mellan raderna av ensamhet och baksidorna av sammanfattningar av saker som man aldrig upplevt. jag kräver inte att någon därute ska förstå, men det skulle vara skönt om det som finns inuti i mig gjorde det. som att gå förlorad i kriget med sig själv.
jag saknar den röst som säger; stäng böckerna, livet har nånting annat åt dig. en egen historia.
inga flera bara blanka sidor. inget mera överblivet bläck.
men sedan faller mörkret och jag hört just ingenting alls. jag bara vet -
trombonerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar