drömmarna om ett ljusare mörker
spränger min stjärnhimmel i bitar
strimmorna kvarstår men glömmer
att det är i mörkret man hittar
en explosion av nånting som är inget
blir mer än det man bara ser
när explosionen är orden och minnen
av det som aldrig sagts eller blev
men då kom han som en sommar
och doftade mig längre fram
han hade blomster i sina ögon
och min framtid i sin famn
mitt i ett glitter av förtvivlan
i en regnbåge utan färg
målade han den själv för att visa
att allt kan bli bättre med hjälp
och han sa;
vem vet vad som händer sen
kanske blir vår vilsenhet
till den väg som leder oss hem
kanske är den väg som leder oss bort
en anledning till varför vi kom
och vi är här nu
vi är framme
och för första gången har jag
inget behov av att se tillbaks
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar