Rymden tynger mina axlar på samma sätt som det fyller mitt hjärta med orkaner och jordbävningar. Mitt ständiga sökande efter regnbågar och skatterna i slutet av dom får mig ibland att tro att man får nöja sig med regnet. Att man får försöka se färgerna i det istället för att febrilt leta efter någonting bättre, någonting mer förbryllande och hjärtskärande.
Jag speglar mig i floder av tårar som jag spiller i frustration över att inte kunna lätta mitt råddjurshjärta på det sätt jag skulle önska. Det finns så mycket därinne som vill ut men ännu mer som hindrar det. Årstider som förändras men löv som ligger kvar. Regn som fortfarande hänger i luften och moln som trots klarblå himmel besväras med att skymma det vackra av sommaren.
Minusgraderna i mitt hjärta äter upp mig inifrån och varje gång jag söker nya äventyr tar världen en ny skepnad som inte alls tillfredställer min förkärlek till upptäckande. Någonting som får mig att vilja fly istället för att färdas.
Men i slutet av dagen, när solen faller ner bakom träden och mörkret slickar universum och rymden lägger sig tungt över mina axlar med sina stundtals alldeles för svagt skinande stjärnor, så är allt jag kan göra att hoppas på att det som håller mig samman ska övervinna det som får mig att rasa isär.
Älskade gumman, du är så stark så jag känner i mitt hjärta att ditt hjärta kommer att tina från minusgraderna och allt som inte ska vara där kommer smälta bort! Jag tror alltid på dig :)<3
SvaraRadera