han tapetserade mina väggar med sommar och målade en drömkåk till fjärilarna som blommat fram med årstiderna enda sedan vi var barn. han bar solljuset under armen och fågelsången fanns att finna i hans sorglösa sätt att se på universum och rymden. stjärnfall döptes till hans ära och blåsipporna blomstrade enda in på frostdagarna när hans morgonljusa ögon smekte hela landskap med en enda blick. han fanns i och utanpå och även någonstans i mitten där hjärtan slår som allra hårdast och där bröstkorgen blöder allra mest.
han hade allt det där vackra av världen i sitt bröst och tillräckligt mycket färger för att måla en hel regnbåge,
men han slutade liksom aldrig regna så ingen fick någonsin se det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar