enda gången vi är hela är när vi är isär och du inte kan hitta mina bitar. så som jag ser dig är inte du, inte jag

Så många dagar har passerat och så många himlar har fallit. Så många tårar. Tusentals löften har brutits och ännu fler besannats, som smärtar. Du sa med en enda gråblå blick att du aldrig skulle återvända och sedan dess har jag inte ens sett din rygg i mina drömmar.

Jag har saknat och önskat men aldrig sett. Aldrig upplevt. Aldrig blivit tillfredsställd. Och tanken slår mig mer och mer, hårdare och hårdare. Den att du kanske är och alltid kommer förbli den ouppfyllda önskningen som passerar tankegångarna strax innan ljusen blåses ut och mörkret träder in. Det svarta som är så svårt att hitta i, som aldrig finner tunnelns slut.

En låga som inte längre brinner men som på tinningen vägrar slockna.







Är det här vi säger farväl?