I takt med att sommaren närmar sig mer och mer så reflekterar mina trasiga fönster mer än solljus då mina tankar studsar mot krossat glas och jag vet inte längre vilket universum jag tillhör. Det känns som att mina känslor är långt bortom planeterna och därför även bortom all berörelse, all möjlighet till att förvandlas till handling, till kraft.
Nätterna är stjärnklara men ingenting i mig strålar.
Kvällshimlen kläs vackert i blått vart efter klockan slår om och slår ett slag för den inkommande, glittrande sommaren, medan mitt hjärtas slag blir allt svagare. Jag älskar honom men vet inte hur jag ska kunna hindra solljuset i från att sippra mellan springorna på mitt trasiga fönster.
Tänk så vackert det kunde ha varit, alltihop.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar