stjärnfall av illusioner

ljuset i slutet av tunneln började svartna.
och det gråa i cementen hann ifatt oss tillslut.

galenskapen sköljer över mig.
som ett regn i januari.
en sötma av välbehag och obalans.
en salig blandning av att vara under ytan.
och på land.
så ligger man där på botten.
eller svävar på moln.

och så står vi här avklädda.
inför det stora blå som vilar ovan jord.
det stora slukande blå.
och hoppas att det vi är då. där vi står.
är mer än vad vi var igår.

vi försöker att fånga en sommar.
men varje gång vi finner den nånstans.
så slutar det alltid med.
att den inte värmer alls.

för du är den skugga som bär mitt namn.
och förlorar mig nånstans.
i bland höstens fallna löv.

och jag blir till en sång som avslutas mitt i.
som en enmansvals i resten av mitt liv.

i takt med mitt hjärta börjar det mörkna.
i horisonten. jag ser på när solen går ner.

den tjugoandra oktober fälldes träden.
vid järnvägsstationen. och vi föll tillsammans.
och nu värmer solen oss aldrig igen.
så jag sätter mitt sista hopp till stjärnorna.
om ett tydligare sken. ett ljusare mörker.
och ett stjärnfall av drömmar.
så starka att dom krossar verkligheten.