framtid och förflutet

hans ord övertygade mig aldrig.
då han sa att jag var hans framtid.
när jag kände mig som ett förflutet.

när han vaknade om nätterna.
efter att ha vridit sig i timtals.
i självförakt och nattsvart ångest.
så omringade jag honom alltid.
med mina armar kring hans skakande kropp.
och när han bad om ursäkt.
för att ha gråtit mig ur min sömn.
sa jag att det inte gjorde nånting.
att allt kommer ordna sig tillslut.

och att det vackraste leendet.
är det som kämpat sig genom tårarna.

men de gånger då jag berövades på sömnen.
rädd och förlorad till demonerna i mitt bröst.
torkade han bara bort mina tårar.
som om dom aldrig funnits där.
innan han tryggt lät sig sväljas av natten igen.
och jag blev ensam.

igen.




så en morgon i juni frågade jag honom.
varför han aldrig nånsin finns där.
när jag behöver honom som mest.
och han förklarade för mig.
att när jag är som mest sårbar.
så är han det också.
att han inte är nånting utan mig.

jag såg på honom. igenom honom.
för jag visste att hans svarta tunga.
just smekt ännu en svidande lögn.
och att det är flykten och inte mig.
som han var förälskad i.

dagen efter var min väska packad.
men mitt hjärta var tomt.
då jag planerade att lämna något.
som lämnat mig för längesen.




följande veckor ägnade jag timmar.
åt att skriva böcker av känslor.
om hur jag aldrig känt mig så ensam.
sen han var här.

men sen helt plötsligt en dag
två år senare. så stod han där.
utanför min dörr med hjärtat i sina händer.
och med blommor i bröstet.

han grät och såg på mig.
med en blick jag aldrig sett förut.
innan han öppnade munnen.
och släppte sina inre fjärilar fria.
med ord som fick sommaren i mitt bröst.
att vakna till liv efter en nattsvart vinter.

"bara för att jag inte älskar dig.
på det sätt du önskar jag gjorde.
så betyder inte det att jag inte älskar dig.
med allt jag har."

och efter år av ett kvävande förflutet.
kunde vi äntligen andas framtid igen.