du kom som sommaren och dofterna bar ditt namn.
jag var som friast när jag var fången i dig.
och jag såg världen ur ett helt annat perspektiv.
när vi slöt ögonen.
dansade genom nätterna tillsammans.
som två förlorade fjärilar.
som inte visste vart dom skulle.
men som visste. alltid vetat.
att dom skulle komma dit.
dina ögon talade ett språk jag aldrig hört förut.
du hade oceaner i ditt hår och havet i dina läppar.
som gång på gång fick mig.
att vilja segla ut och lämna hamn.
för det är något i dig som gör mig.
och när allt annat föll isär.
så rasade vi liksom samman.
mitt hjärta stannade inte längre om nätterna
det fortsatte att slå. för morgondagen.
och jag vaknade inte längre av.
att hjärtat luktade bränt.
och alla sa dom att det var fullkomlig galenskap.
men jag har alltid haft en dåre inom mig.
och jag tror att jag hittade min jubelidiot.
i dig.
aldrig förr hade fjärilarna under våren varit så många.
aldrig så färgstarka och vackra.
och jag visste att om vi lyckades fånga.
den våren tillsammans.
så skulle den bli vackrare. mer fylld av värme.
än alla sommrar i världen.
är det inte lustigt hur man kan hitta sig själv.
i nån annan?
då vi var lika långt hemifrån båda två.
men lika hemma i varandra.
jag förlorade mitt hjärta till dig den där våren.
fylld av fågelsång och fjärilsdans.
men aldrig förr har jag känt mig..
så mycket som en vinnare.
nu är det april. den allra vackraste månaden.
och det är för att det är du som har målat den.
och varje slag mitt hjärta slår är ett slag för dig.
Åh, tack så hemskt mycket för tipsen!
SvaraRaderaDu skriver väldigt fint! Funderar du på varje rad eller kommer det av sig självt?
SvaraRaderaBlir helt rätt stämning med bilderna till!
Michaela; ingen orsak alls. bara kul att kunna hjälpa. kram.
SvaraRaderaJonas H; tack så otroligt mycket. dina ord glädjer mig verkligen. för att svara på din fråga så vet jag inte riktigt. liksom, ibland kommer det bara.
jag går långa promenader. iaktar folk på cafeer och fik. åker mycket tåg och lyssnar på ännu mer musik och på dessa platser samlar jag på mig ord och bilder som jag fångar i miljön runtomkring mig. det finns inspiration och nåt vackert i allt, men alla ser det inte.
så jag tror att dom gånger då allt bara kommer så är det sånt jag omedvetet samlat på mig under dagar och nätter. man måste tillåta sig gå ner på sitt eget inre djup ibland, men samtidigt får man inte tappa kontrollen och bli kvar i djupet för länge. det handlar om en balans som jag inte alltid klarar och det är nog ingenting man nånsin lär sig hantera.
jag hoppas att det var svar nog. även om jag har en tendens att alltid bli lite flummig och otydlig.
kramk, ta hand om dig och fortsätt gärna läsa och kommentera.
med kärlek,
en som vandrar.