alltid du

jag kunde aldrig riktigt förstå hur du med dina rötter lyckades hålla mig kvar på marken samtidigt som du fick mig att sväva uppe bland molnen.

jag har heller aldrig försökt förstå mig på det eftersom jag tror och alltid har trott att en stor del av kärleken är att inte veta vart den kommer ifrån eller varför. att den största delen består av att den som älskar mig på nåt sätt bevisar att kärleken existerar.

och bevisar att den existerar i oss.

jag kan inte förstå hur alla kan tala om fåglarna som om dom vore fria när dom i själva verket bara är fängslade i skyn. det finns ingen frihet och alla fortsätter fråga mig hur jag vet. jag berättar för dom att jag vet på grund av att jag varit fången i dig så länge jag kan minnas.

dom slår alltid på radion och sätter den på högsta volym i mitt sällskap eller sjunger sånger för mig när jag gråter eftersom dom vet hur mycket jag älskar musik men dom kommer nog aldrig förstå att du var den enda sång jag nånsin ville höra. att du var ljudet av mina hjärtslag och luften i mina lungor. att du var alla tusentals melodier som segrade över mina inre krig och som dränkte tonerna av hoppslöshet.

det enda som hindrar mig ifrån att släppa taget är anledningen till att jag tog tag ifrån första början.

och det är du.

alltid du.