stilla brisar av romans - blir till vind och obalans. när du bygger moln åt mig, och sen slår mig till din mark.

när oceaner av drömmar får mig att drunka

då lungorna men inte livet riktigt funkar

så kysser du mig och säger allt blir okej

du ljuger men det låter så vackert min vän

och när jag tror att jag äntligen har dig

så inser jag att drömmar är lika oändliga

men också lika genomskinliga som havet

förhoppningar som spolatsbort

av det tidvatten jag alltid önskat

att få simma i utan att ha förstått

att då jag trott vi rott i land

så har du långt innan dess släppt min hand

du är vintervila och frostig blick

allt det jag önskar men aldrig fick

som pärlor som sitter innanför mitt skinn

så att ingen kan se hur dom glittar

så trots att fickor tömda på pengar ej fyller själen

så blir jag alltid till en skrynklig hundring i din näve