Samtidigt som jag är rädd att slås till marken av tidens och verklighetens stundtals så brutala slägga, så kan jag inte låta bli att drömma. Rädd. För den verklighet jag inte valt och dom drömmar jag bär i själen men som rinner ut med det blod jag förlorar i alla dom krig jag utfärdar med mig själv. I mig själv.
Alla år av förhoppningar som spolats bort av det tidvatten jag önskat så att en dag få simma i utan att någonsin egentligen ha förstått att det tillslut skulle få mig att drunka, innan dess att vågorna ens nått land. Drömmar lika oändliga, men också lika genomskinliga som havet.
Alla år av förhoppningar som spolats bort av det tidvatten jag önskat så att en dag få simma i utan att någonsin egentligen ha förstått att det tillslut skulle få mig att drunka, innan dess att vågorna ens nått land. Drömmar lika oändliga, men också lika genomskinliga som havet.
Jag drömmer om sömnslösa nätter med blodstänk på väggar och tak, sånt som glittar. Blod som spillts i eufori och kyssar som lämnat röda avtryck på vita kragar och svarta väggar. Bleka kinder och fuktiga läppar.
En puls som aldrig slutar slå och nätter som aldrig riktigt är mörka trots allt himlen färgas svart. Sånger som påminner om allt det fina som är och kan bli, utan verser som talar om hopplöshet och refränger som berättar om sånt som aldrig riktigt blev.
Jag drömmer om gröna ängar som man inte kan se slutet på, precis på samma sätt som jag inte vill kunna se ett slut på kärleksfulla sommrar tillsammans med Honom. Han som man aldrig behöver fråga -Minns du mig eller har du glömt mig helt? En rådjurspoet.
Jag drömmer om att känna hur gräset kittlar mot huden samtidigt som jag rullar runt med min mörka främling, han med rådsjursblick, och hånglar tills läpparna svider och hjärtat slagit så många slag att det värker i hela bröstkorgen. På ett bra sätt.
Jag drömmer om en jättevacker himmel, som inte har något slut. Någonstans, ovanför regnbågen.
Någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar