"London"

Han skrev ”flyg till mig London, flyg som en fågel” i vartenda brev han någonsin sände och bäddade därefter varsamt ner blommorna från våren i sitt bröst för att skydda dessa färgstarka kärlekssymboler på skaft från vinterns inkommande kyla, så att hon sedan skulle kunna plocka dem när hon väl kom fram med budskapet ”att älska honom för alltid”.

Han tapetserade sitt inre med hennes leende och målade alla väggar i hennes färger, gjorde saker som hon älskade och höll främlingar i deras händer inslingrad i sin vilda fantasi om att de alla var hennes. Och Han skrev ”jag saknar dig London” varje gång jordbävningarna i hans hjärta blev för kraftiga för att stå emot, och skar sig varsamt i handlederna när blodet där hon rann blev för tungt att bära ensam, utan Hon som annars guidade det glittrande röda genom hans ådror.

I ständigt behov av delad kärlek så spelade han Romeo, men även Julia, dock alltid i hemlighet för att undkomma allas i hans mening så oförstående blickar. ”Dom har inte en jävla anig om någonting, London”, tänkte han varje gång han utfört alla dessa dåraktiga rutiner som dom alla var tillägnade henne, för att undvika vetskapen om att han var sjukare än vad han egentligen vågade tänka på. Men hon visste, hade alltid vetat, London.

Och så kom den dag då hans London blev någons annans New York och snitten i hans handleder allt djupare. Romeo och Julia slutade gå på teatrarna och alla händer förblev O-sammanflätade med hans fingrar. Jordbävningarna svepte in över Haiti som så väl honom och ingenting kunde längre stoppa det. Det blev aldrig något ”älska för alltid” och han dog i ett inre hem med omålade väggar med endast ett vykort med oskrivna rader som klädde fasaden;

”London”.