nostalgi

Det var 90-talet. Då livet var som mest levande. Inom mig.

Även i början av 2000-talet. En bit in. Jag saknar känslan.

Alltifrån dom där tiotals milen. Närmre 70.

I en varm bil som lät lite för mycket. Lite för länge.

Ett buller som nästintill kvävde ljudet av radion.

Kasaettbandsspelaren. Där Nicke-Lilltroll talade och sjöng sånger.

För oss barn som satt längst bak i bilen. Drack festis.

Tänkte på hur underbart vi skulle få det. Längtade.

Filosofierade över varför bilen såg ut att rulla fortare.

Då man tittar ut i sidfönstret istället för rakt fram.

När man liksom tittar ner i diket istället för in i skogen.

Allt ser ut att gå så mycket fortare.

Och det önskade vi att det skulle.

Vilken längtan vi bar på.

Något så fridfullt och fantastiskt.

Väl framme lät vi våra fötter kittlas av gräset.

Innan ljudet av fotsulor i gruset tog över tystnaden.

Vi var framme vid drömmen. Vid vår längtan.

Västkusten var det absolut vackraste jag visste.

Jag, min bror och mina kusiner tog vara på varenda andetag.

Varenda läte som naturen gav av sig.

Vi visste att här ville vi stanna för evigt.

Vi visste även att veckor har slut.

Så som drömmar och längtan.

Vetskapen gjorde lite ont. Faktiskt.

Men sommaren var här och inget kunde stoppa oss nu.

Jag minns allt så väl, trots all tid som passerat.

Midsommarstången vars färger på löven bleknade.

Bleknade mer och mer för varje år som gick.

Ingen verkade ha hjärta att ta bort den.

Det var något så fint och speciellt med den.

Bilder som inte bleknat trots att bladen har det.

Jag minns allt så väl.

Minns hur vi klättrade i bergen.

Lyssnade till ljudet av vågorna som dansade mot klipporna.

Havsörnens sånger om frihet och ro för själen.

Fiskmåsarnas läten.

Dess vingslag som fångade tag i håret.
Läten som fångade mitt hjärta.

Vi brukade ligga längs klippväggen. Med filtar och fika.

Åt saltkex, lyssnade på havet och läste böcker.

Men jag behövde aldrig läsa historierna särskilt noga.

Vyerna framför mig skrev vackrare historier än vad

någon författare någonsin kommer lyckas göra.

Havet, gräset, himmelen. Allt tillsammans målade

bilder i mitt hjärta. Sommarens alla färger kom till mig.

Gjorde mig lugn och lycklig. Gjorde mig levande.

Jag minns alla gånger i hopptornet.

5 meter över marken. Jag och rädslan hand i hand.

Vänner fast fiender. Jag ville hoppa.

Vågade inte.

Stod kvar i minst en timme.

Slöt ögonen och låtsades jag kunde flyga.

Andades in den friska luften. Smakade på lugnet.

Harmonin som framkallades av havets alla läten.

Jag var fri. Jag var modig. Jag flög.

Har aldrig varit så stolt som jag var då.

I det ögonblicket.

Minns alla turer med båten. Alla öar vi stannade till på.

De vuxna gjorde upp en brasa medans vi barn gav

oss iväg på äventyr. För att upptäcka ön.

Nätterna bjöd på nakenbad och sånger vid elden.

Det var så vackert och oersättligt.

Alltihop.

Jag hade drömmar i mitt hjärta.

Längtan i mitt hår.

Och frihet i blicken.

Långt in i juni. En bit in på juli.

Sommrarna på 90-talet.

Det var då jag blev jag.

Vintrarna.

2000-talet.

Det var då jag försvann.

Jag tror aldrig jag känt mig så hemma som då. 90.

Och jag vet. Att jag aldrig känt mig så vilsen som nu.